Huru skulle det här se ut om sommaren, då den, händelsevis endast, på gården inträdande måste ense som en lycka, att vinterns skarpa kyla åtminstone torkat marken och rezat lufien? Dröj ett ögonblick, fru prostinna! Jag bör gå in först ... det går ej an, att prostinnan oförberedt kommer in i ett sådant rästen Madamen gick; snart öppnade hon likväl åter dörren och bad prostinnan stiga in; en mefitisk ånga slog qväfvande emo: henne, och hennos första blick i stugan föll på trenne halfnskna figurer, brungula som apor, hvilka sprungo fram och tillbaka på golfvet, under det ett sakta qvidande hördes från det dödssjuka barnet. Man föreställe sig et rum af ordinär storlek, utan minsta tecken till möbler eilor husgeråd, om man ej dit vill räkna elt slags huggkubbe och en utåt hela längden af ena väggen löpande lafve. Kalit ver der, nästan som ute. Väl fanns en eldstad, men den var mörk; ingen gnista tycktes på hela dygnet der hafva glimmat. Nöden är dock fintlig: öfverlefvorna af en messingsstake utgjorle lampan, hvilken från den sammantiggda skältranen omkring sig spridde ett, med stanken täffande, outhärdeligt os. Detta hål, ty rum kan man ej kalla det, företedde en besynnerlig syn: den, på ett enda ställe, i hela sin längd utsträckta kedjan af menskliga eländet, från dibarnet allt intill den isgråa åldern. Döden tycktes nemligen hafva glömt alt afklippa en här varande gammal qvinnas lifstråd: hon hade troligen många år legat lik en vålnad på den med unken halm bäddade lafven. Sålunda var hon nu, utan att kunna gagna någon, endast en plåga til! för dem, som hettes lefva! Längre bort på samma Jafve syntes en! större klunga, hvars innehåll prostinnan, vid det usla lampskenet, omöjligen kunde urskilja, men som, vid närmare påseende, bestod af fyra eller fem menniskohufvuden, framtittande ur en massa af slarfvor. De tycktes tillhöra halfväxta menniskor, ur hvilkas ögon nöden blickade ut, för att se efter, om något annat, än hon, fanns till här i verlden. Bakom spiseln, på det minst dragiga stället i detta hybble, satt modren med det sjuka barnet i sina knän... troligen på det att, då dörren öppnades, stormen och kölden ej omedelbart skulle träffa den lilla lidande varelsen. Ack, min Gudl sade den arma modren, att en prostinna vill göra sig så mycket besvär och komma hit! Jag