Aftonbladet – 28 juli 1847, sida 3

lagdt med den anmärkning, som gjordes i början af artikeln, att en nedsättning af någon tullafgift i tyska tullföreningers tariff endast kan ske medelst hvarje af de deltagande staternas samtycke, berättigar till det antagandet, att Preussen nu öppet ställt sig fram såsom anförare för den fria handelns förfäktare inom tyska tollföreningen. 017 ? (Införes på begäran.) Genmäle till Komministers uti M 155 af denna Tidning. Varm och lifvad, men något för hastig i omdömen, har Tit. uti en artikel, kallad: Fu litet Item till Komministrarna m.fl. i Erkestiftet, uppträdt med uppmaning att säga allmänt Nej till det af pensions-kommititen uppgjorda förslag till en sådan pensionsinrättning, att de extra nådåren må i en framtid kunna försvinna. Låtom oss först besinna, att det är Konungen, som föranstaltat detta pensionsreglementes uppgörande, och att Konungen tillkännagifvit sin afsigt att afskaffa de extra nådåren. Denna Konungens afsigt är god, klok och välgörande, derföre måste den i sig sjelf respekteras. Betänkom dessutom, att nådåren äro en nåd, som kan både vägras och bifallas. Olika regenter och regeringar kunna hafva olika åsigter, olika kärlek till det andeliga ståndet. Betänkom derjemte, att en högst stor del nådår erhållas på konstyjorda bouppteckningar och sterbhusutredningar. Ar det ej en smärta veta, att vår makas och våra barns första handling på vår döda inull, medvetet eller omedvetet, blifver en mened. Blott för att bevara den från detta brott, vill jag afstå allt hvad nådäår heter. Hellre ärlig utan bröd, än oärlig i öfverflöd! Många andra olägenheter följa med nådåren, hvilka dessutom vid de mindre och ojemförligt största antalet tjenster lemna ingen behållning åt enka och barn. Det lägre presterskapet kan derföre i sjelfva verket sägas alideles sakna pension åt enka och barn. Endast kyrkoherdarna, dock ej alla, och några helt få komministrar hafva behållning af nådåren. Nu erbjudes en pensionsinrättning, som gifver hjelpliga pensioner åt en hvar. Det vore ju högst oklokt att förkasta anbudet. Man skulle derigenom gifva ett kärkommet handtag åt prelaterna. Skola vi, såsom de sistnä , utmärka oss för böjelse att strelta emot likt h olikt? Skola vi göra oss förtjenta af samma impopularitet, som . de redan hafva, och af hvilken vi — äfven vi — bittert smaka följderna? Låtom oss hellre med tacksamhet omfatta Konungens välvilja att bota ett ondt. Det enda anmärkningsvärda härvid är, att, då andra embetsmannakorpser erhållit statsanslag till sina pensionsanstalter, erbjudes oss icke en skilling. Häruti handlar staten stjulmoderligt, orättvist och i antireligiös anda. Men låt honom göra det. Låtom oss säga staten rent ut, att han handlar orättvist emot oss; men låtom oss tåligt lida det. Hvad nu pensionsreglementet angår, så har Tit. funnit sig sårad af pensioueringssättet efter rättighet hb. e. efter insats. I anledning häraf får jag fästa Tit. uppmärksamhet derpå, att reglementet föreslår trenne fonder: 4:0 Pn egentliga pensionsfonden; 2:0 Hjelpfonden; 3:0 Faltigforden. Pensioneringen blifver alltså icke ensamt grundad på rättighet. En omständighet, som gynnar de lägre sysslornas innehafvarg, bör Tit. nödvändigt observera, nemligen hyad som säges, pag. 9, att biskop skulle betala 435, kyrkoherdar 9 å 42, komministrar 8 å 8 V, och extra-ordinarier endest 6 procent af den blifvande pensionen. Således skulle de minst lönade proportionaliter få mest fördel af inrättningen. Jag kan icke finna annat, än att detta reglemente är taget efter vatterpass på alla kanter. Det vore ju orimligt att begära. det de större sysslorna skulle betala, men föga få. En jargon har gjort sig gällande inom presteståndet, att de väl lönade skola gifva med sig, åt de mindre lönade. På samma grund skulle öfversten löna och betala för löjtnanten, landshöfdingen för länsmannen 0. s. v. Staten lönar ju alla. Staten skall jemka emellan dem. Om Tit. med noggrannhet genomläser reglementet, så finner Tit., att det föreslagna afståendet af , års inkomst af hvarje hädanefter tillträdande syssla, knappast kan komma att drabba den närvarande generationen, emedan denna afgift till kassan skulle ingå först, sedan aila andra dylika hjelpmedel redan upphört att ingå. Så vidt jag kan finna, äger reglementet i sig sjelft intet egentligt fel. Att kommitterade haft lilet ätt göra af, är onekligt. Att statsanslag icke imnas oss, är troligt. Hvad är att göra? Jo, begära, att Kongl. Maj:t antingen måtte utverka statsanslag, eller förordna att: Hjelpfonden bildas af två års behållen inkomst, ett vid första, ett vid andra ledigheten, för en gång, af hvarje ecclesiastisk beställning vid församlingen eller läroverken, då ledighet dervid inträffar genom sålant dödsfall, hvarefter extra nådår icke äger