Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 3

passar in med ändamålet, eller den yppigaste rikedom på prydnader, så snart den kan underordnas de för det hela oafvisliga gränslinierna. Så vidt nu dessa vilkor finnas uppfyllda äfven af den göthiska stilen, den moriska, renaissancestilen, m. fl. — den kinesiska till och med — så vidt säger ock den medfödda estetiska känslan hos hvar och en, som äger den oförkonstlad i behåll, att detta är skönt; likasom den, i tro!s af all ämnets dyrbarhet, all ytans glans, låter förstå att motsatsen är vidrig. Tillägga vi nu att göthiska, kinesiska, rococcooch renaissanceformer äro de rådande i alla dessa granna möbler, fortepianerna undantagna, så torde det icke vara svårt att redovisa för den otillfredsställda känsla man erfar vid åskådandet af en del deribland och för det angenäma intrycket af andra partier. Sålunda kunna de skrufformiga fötterna t. ex., som förekomma under en af dessa möbler, omöjligen blifva vackra, huru förträffligt de än äro arbetade och polerade, och buru många mönster man än må äga af samma stag, från farfars fårmors tid. En viss inre aning antyder deras ändamålsvidrighet: den säger oss, att de möjligen bära sin börda i följd af fastheten i deras ämne, men att detta sker i trots af gängligheten i deras form. Detsamma gäller om de ändamålslösa genombrytningarne, på hvilka så mycket arbete blifvit slösadt utan att de derföre blifvit prydligare, och hvilkas många vinklar och smygvrår äro lika många dammgömmor, nära oåtkomliga för dammborsten utan våda för deras bräckliga bestånd. Afser mon från denna allmänna anmärkninz, som egentligen träffar modernas despotism, men icke fabrikantens smak, så måste man erkänna den utmärkta elegansen hos hr G. Walerii athenienne, bokskåp och chiffonnier af jacaranda, och hans divansbord och psyche af mahogne (1195—4197), hr E. J. Bohmans bokskåp (360) och hr Rambachs praktfulla fågelbur af jacaranda (45324), hr Dumraths begge nätta tebord (18354, 1853), prydda med de förut omnämnda vackra japaneringarne på sjelfva skifvorna (som äro al bleck) af hr Dahlbom, och det cna försedt med en sinnrikt anbragt rörlighet i kanten, så att tekopparne kunna vridas omkring från den serverende till det öfriga tesällskapet. Närmare den antika stilen stå hr Joh. Wahlgrens praktfulla blomsterbord af mahogne (1532) och hans med en sinnrik låsningsmekanik försedda skrifbord af jacaranda (43353), vid hvilket hr J. M. Lundberg dessutom lagt sin artistiska hand som bildhuggare. Med hr Wahlgren såsom snickare eller rättare stolmakare, har en konstnär af annat slag, nemligen,tapetseraren hr Hyllengren, förenat sig, för framställandet af några ytterst beqväma och ståtliga stolar och soffor, de flesta stoppade både med stålfjädrar och tagel, samt klädda med siden eller schagg (1604—4608). Bland tapetserarearbetena får man icke förbise den för makligheten så välberäknade chaise longue å la Pompadour, (222), som härstammar från hr Callander, samme man som, i artistiskt hänseende, ordnat hela slöjdexpositionen. Ingen, som betraktat denna möbel, har kunnat undgå att beundra dess beqvämlighet och elegans; den har också funnit köpare, oaktadt priset 330 rdr bko. Till tapetserarearbetena hör äfven en högst egen möbel — en s. k. sängkammarkanapå, (1957) — af hr Kindblad, hvars egentliga bestämmelse tycks lättare att ana än att omlala. I en viss motsats härmed stå hr Magnussons patenterade gymnastikstolar (74, 4934), hvilka icke äro för det friska lifvets öfvermålt, utan åsyfta återställandet af en försvagad helsa, så vidt detta skulle kunna komma i fråga genom en sjukgymnastik med machineri, utförd af patienten ensam, i all maklighet; den som har verkligt behof häraf skall dock sannolikt före användandet rådfråga sig på Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm, det enda ställe i verlden ännu, der gymnastiken står på verkligt ve:enskaplig, d. v. s. fysiologisk och anatomisk grund. Att granska allt, hvarpå expositionskatalogen hänvisar under rubriken möbler, skulle för öfrigt öfverskrida gränsorpa för en tidningsöfversigt; men innan vi afsluta denna afdelning, måste vi för sin egenhet nämra hr Anderssons blomsterbord (4552), som långtifrån att göra några anspråk genom kostsamt råämne, tvertom öfverraskar genom motsatsen och sin ändå prydliga stil. Dess fot är nemligen en obarkad trästam; kanten, af bark, bildar en fris, som blifvit arkitektoniskt sirad med derpå fistade tallkottar; de öfriga prydnaderna äro af mossa, m. m. Expositionen erbjuder ganska få prof på oljor af inhemsk tillverkning; men de som finnas, sakna icke vigt i industriellt hänseende. Blott i förbigående nämna Vi den vid brr Hjertas och Michaelsons kemiska fabrik frambragta oljsyran (824), derföre att detta ämne hufvudsakligen förbrukas i samma bolags tvålfobrik. Allt det öfriga, nemligen linolja, rofolja och oljkakor (815—848), härstammar från det af hr G. Sommelius i Stockholm för några år sedan anlagda oljslageri. Omdömet om denna anläggnings företräde framför ålla våra äldre af samma slag, har redan rotfästat sig inom handelsverlden; det afgörande beviset härpå har uppenbarat sig i tullspecialerna. Efterser man de häröfver afgifna officiella berättelserna, så