Aftonbladet – 23 juli 1847, sida 2

Arns Först uppskar han renseln; den innehöll intet annat än läder; derefter kom ordningen till bältet, och snart belörades hans möda. pHvad dj—n är detta?, sade han för sig sjelf, vid öppandet af ett tjockt, sorgfälligt förvaradt bref. Detta var en af de två eller tre gånger Bergen under hela sin lefnad svurit. Hvilken lycka! Nu, mitt kommerseråd! låt se hvad detta kan inbringa mig af din bandl! Hans lust för penningekalkyler och ovana vid en så srof tjufnad, som denna, hade så nära kommit honom att slömma sin mer än tvetydiga ställning. Han satt en stund fundersam, hopsamlade sedan sorgfälligt alla kläderna, och inpackade dem jemte läderbältet i sin kappsäck. Nu väntade han otåligt på timmen, då pulvret borde upphöra att verka. Omkrinz klockan tu utblåste han sin lampa och smög sig ut på tå, för att lyssna. Allt var tyst. Derpå gick han in tillbaka, tog sitt fickur i handen och störtade ut, under skri af förskräckelse och höga rop om hjelp. Tjufvar! — mördarel tjöt han, och slog härvid uret i tröskeln. Detta skri och detta buller sate lif i huset: gästgifvaren, hans bustru och tjenstefolk störtade ut. Hvad är det? hvad har händt? frågade de om hvarandra. Jo, svarade kamrern, jag låg i min sötaste sömn .-.men, mina vänner, jag är gammal och lättsöfd... jag hörde den här dörrn till salen sakta uppläsas, och brydde mig i början inte om det ... jag trodde, det var konstförvandten. Men så hörde jag ett hviskande, och att någon smög sig in ... jag reste mig upp i sängen ... tjufven hörde förmodligen uret picka ... jag tror, att den kanaljen, liksom katten, kunde se i mörkret, ty med säkra, fastän tysta steg gick han fram till bordet och tog efter klockan ... Hvem i Herrans namn vill ej försvara sitt? Jag nappade i kedjan och ropade på bjelp. Alla, som på orätta vägar vandra, äro rädda ... men, medan jag steg ur sängen, ryckte han uret ifrån mig ... jag springer efter, nappar i karlen, och i detsamma släppte pan uret i golfvet. . Alla stodo förskräckte. Herre Jes..! skrek gästgilvarens bustru; tänk, om de ha mördat gesällen, efter han inte vaknar : Man springer in... Bergen skyndar förut... han öfverfar ynglingens ansigte med en näsduk, doppad i ättika. Den unge mannen slår upp ögonen och ropar förvirrad: Tjufvar, mördarel