deles fullproppad med folk. Presten hade nyss börjat sin predikan. Uppmärksamt kastade Berg ögonen omkring sig, för att upptäcka någon bekant, som i oförutsedd bändelse kunde vara att trygga sig till; men då han icke upptäckte någon, tröstade han sig med, att tingsfriden skulle skydda honom, och ställde sig i förstugan att afhöra predikan. Denna var skarp; men af fruktan för regeringen vågade presten ej anfalla det förderfliga missbruket, att invid Guds hus inrätta krogar, hvilka sednare han dock liknade vid satans kapeller. Han ifrade således emot folket, som, sedan det hört Guds ord, går åstad och, förledt af djefvulen, hvilken till frestelser betjenar sig af vårt eget kött, super bort det förstånd, Gud gifvit, och under det vilddjurslika tillstånd, som deraf uppkommer, begår de grufligaste brott. Han bad, han besvor sina åhörare att behjerta det, som nyss blifvit begånget, och att deraf låta varna sig, m. m. Predikanten hade förstått att röra folkets hjertan, och det höll honom räkning derför; men Berg beslöt i sitt sinne att på högre ort angifva en sådan upprorsstiftare. Folkets sympatier, om man här får begagna ett så modernt uttryck, gåfvo sig luft i ett temmeligen högljudt missnöje med brännerierna, och hade ej den nyss timade olyckan stått dem för ögonen, skulle hr kamrern, som af flera blifvit igenkänd, sannolikt erfarit handgripliga vedermälen af den allmänna harmen. Nu nöjde man sig med att begapa honom som ett vidunder, och sky honom som en spetelsk. s Tinget pågick. Den olycklige brottslingen syntes förkrossad, hans ånger gränsade till förtviflan, och han bad högt de närvarande att låta hans.ogerning tjena dem till varnagel, Ransakningen blef således ej långvarig och utslag fälldes genast. Lagen hade talat och den brottslige var dömd till döden. Vi måste lyssna till några af allmogens röster vid tillfället.