SJUTTONDE KAPITLET. Vi hafva alltför länge lemnat vår förbemälte värdige hr kamrer Berg ur sigte; nu måste vi åter söka rätt på honom, och kunna försäkra läsaren, att, utom en viss sömnlöshet, bhvarunder han plågades af åtskilliga dumma fantasier, befann han sig under tiden i högönsklig välmåga. Hin onde, som aldrig hvilar, ehuru bränvinspannorna det året för missvextens skull gjorde det, hade i gestalt af en läkare sagt, alt han borde resa och söka förströelser, så. skulle sömnen nog infinna sig. Han öfverräknade sina pekunier, myste på mun, och beslöt att lyda det erhållna rådet, helst hans fordne principal i ett bref nyligen yttrat sin önskan att råka honom. Klockan precis half sex thorsdagsmorgonen d. 50 Augusti år 1783 lemnade vår värde hr kamrer sitt hem. Morgonen var en af de herrligaste, som vår sommar eger att framvisa. Men förgäfves stod skogen i sin dunkla grönska... den nyss uppgångna strålande solen till ära, skalkades förgäfves vestanvinden med Mälarens små krusade böljor, förgäfves uppstämde luftens sångare sina röster. Berg var både döf och blind, der han gungades fram i sin granna nymålade schäskärra, och tänkte endast oupphörligen: det var rätt klokt af mig att resa så tidigt, i dag få vi en het dag. Vid Märsta. gästgifvaregård var en stor folkhop samlad. På kamrerns tillfrågan, underrättade skjutsbonden honom om, att der hölls extra ting. En bonde,, sade han, söp sig efter gudstjensten i söndags full på den vid kyrkan liggande krogen, och så blef det slagsmål, och en annan karl blef ihjelslagen. Detta klingade mindre angenämt i Bergs öron: Hans inbillning förespeglade honom vissa obehagligheter, som detta sammanträffande kunde medföra; men det var icke annat råd; upp till gästgilfvaregården måste han: Han steg ur och gick upp till tingssalen, som var al