Aftonbladet – 22 juli 1847, sida 1

annat än uppfylla en så kär pligt, som att betyga min fru faster den vördnad, jag är henne skyldig! Den goda prostinnan tviflade ingalunda på berättelsens riktighet, utan bad den unge hofpredikanten stiga fram, presenterade för honom sin sonhustru, och... den unge prestmannen visade sig sitt kall vuxen, han förmådde dölja sjelfva sin öfverraskning. Det roligaste var, att hans namn icke kom i fråga. Vid afskedstagandet förbehöll han sig att då och då få göra sin visit. Prostinnan tackade, och han gick. Det är väl sannt;, utbrast den goda gumman, så fort han gått, att jag gör orätt uti att tala mindre väl om en person, som af aktning för min salig man, letar upp och besöker mig, men... nog tyckte jag, han var för mycket sprättig att vara prest. Huru skall en olycklig och bedröfvad, i synnerhet den, hvars samvete tryckes af tvilvelsmål eller syndaskuld ... hur skall den, frågar jag, kunpa söka tröst och bot hos en själasörjare, som alltid ser ut, som om han vore stadd i friarärender? Vet du, Albertina, det förefaller mig, som det vore bättre att ej vara prest, än att vara det på sådant sätt. Men huru det än var, så begagnade hofpredikanten prostinnans tillåtelse att få besöka henne, och, tack vare hans inställsamma väsende, hennes tankar om honom voro inom. jorton dagars förlopp märkligt förändrade. Man bör aldrig dömma efter utseende! yttrade hon wu. Det kan ej gilvas en sannskyldigare prest, än min salig mans unga slägting. Hvad gör det, att hans klädsel ir något utsökt? Han har sjelf, nästan under tårar, förslarat, bur olycklig.han anser sin ställning, som tvingar ionom alt gå utstyrd, som en granlåtsherre, och huru han nåste bekämpa sin ovilja deremot, om han i den sfer, der van vistas, skall kunna uträtta det minsta. Som man är dädd, så är man hädd, säger han, och presten måste ju vålla sitt fat i helgelsel