bart sårade det öfriga folkets fribetskänsla och kränkte dess rättigbeter, af deta tillbakavisade, understundom genom blodiga uppresningar, kan dock ej nekas, alt, under så väl dessa tider, som de efterföljande — äfven sedan folkmakten, i förening med konungamakten, redan grundat den nyare svenska staten — adeln, uppehållen af stora privilegier, uteslutande i besittning af all rikets frälsejord och berättigad till alla statens vigtigare embeten samt derjemte innehafvare, framför mängden, af samtidens bögre kunskaper och skicklighet, utgjorde en verklig aristokrati, åt bvilken, vid dåvarande förhållanden, med skäl inrymdes dess plats såsom ett serskildt stånd. Att under de århundraden, som närmast föregingo det, då, med Gustaf Wasa, samhällsskicket böriade ordnas och vinna stadga, den hufvudsakligaste politiska inflytelsen i riket från folkets sida utöfvades af de bägge nyssbemälda stånden, synnerligast det sistnämnda, till hvilket den urgamla odalmannarätten småningom under tidernas lopp blifvit öfverflyttad; sådant låg i sjelfva sakens natur, och derom bära våra häfder äfven nogsamt vittne; men de visa ock derjemte, under dessa samma tider, uppkomsten af de båda öfriga stånd, hvaraf, jemte de förra, vår nuvarande representation utgöres. — I Sverige, aldrig eröfradt och i följd deraf förskonadt från egentligt feodalistiskt förtryck, hafva städerna icke baft samma ursprung, som i det öfriga germaniska Europa. Icke företrädesvis behbofvet af skydd har härstädes, såsom der, småningom bildat dem till afsöndrade korporationer, nödsakade ej sällan att med svärdet försvara eller tillkämpa sig politisk frihet och medborgerliga rättigheter. Endast en stigande civilisation och dermed sammanhängande nödvändighet för folket, att se tillfredsställde sina alltmer utvidgade, förut okända bebof, synes här i landet hafva gifvit städerna sitt upphof. De voro ock derföre ifrån början egentligen endast det, hvarpå deras äldsta benämning af köpstäder bäntyder: ställen för varuomsättning, der större delen, åtminstone af den utrikes handeln, var i utlänningens hand; men då under tidernas lopp desamma, genom föreningen af handelns och varu-förädlingens yrken, tilltagit i utveckling och betydenhet, så att särskilda skattebidrag äfven derifrån kommo i fråga, samt de, efter utländskt föredöme, jemväl vetat förskaffa sig egen domsrätt och privilegier till skydd för sina enskilda intressen, måste ock redan under 14:de seklet, åt dessa smärre samtällen i staten tillerkänvnas rätt till delaktighet i öfverläggningarne om rikets allmänna angelägenheter. — Och sedan genom särskiljande a! frälsemän från skattemän och af frälsejord från skalttejord, hvarom vår äldsta samhällsförfattning icke något vet, de rättigheter, som fordom allmänneligen tillkommo odalmännen, öfvergått till adeln såsom privilegium, blef en naturlig följd deraf, att den stora jordegande menigheten alltmer undanträngdes från delaktighet i lagstiftningen. Men då dess urgamla rätt dertill ej kunde förnekas och då landets egentliga styrka hos den var till finnandes, funno sig de maktegande så tillsägandes af omständigheternas tvång försatte i nödvändighet, åtminstone vid de tillfällen, då öfverläggningsämnen voro af mera ömtålig beskaffenhet och fordrade understöd af det allmänna tänkesättet, att åafven lemna röst i rådplägningarne åt den jordbrukande allmogen, hvilken ifrån förra hälften af 44:de seklet och sedermera allt framgent, genom sina ombud uppträder såsom representationens fjerde stånd. Om nu äfven kan sägas, att, på den utvecklingspunkt, hvarpå riket sig befann vid medeltidens slut, stånds-representationen vår en omfattande bild af samhällstillståndet, med sina skarpt åtskiljda korporationsintressen, inträffade dock snart och sedermera tid efter annan sådana förändringar i detsamma, som på ståndsprincipen, såsom grund för representationen, nödvändigt måste förstörande inverka. Genom Kyrko-reformationen och den andliga reduktionen, förlorade: presterskapet både sin makt ofver folkets samveten och den materiella rikedom, som, i förening med den förra, tillförene gifvit detsamma en så stor politisk betydelse. Då kyrkan, lösryckt från Rom, blifvit förenad med staten, och dennes öfverhufvud äfven blifvit kyrkans verdslige, förvandlades i och med detsamma kyrkans tjenare Itill statens embetsmän. Den egentliga högre lärdo.imen blef väl ännu någon tid nästan uteslutande pre: Isterskapets tillhörighet i följd af läroverkens beskaf. fenhet och ursprungliga ändamål; men sedan genom de förändringar, som tid efter annan med dem vidtogos, . den vetenskapliga bildningens frukter blifvit Jalltmera tillgängliga och eftersökta äfven af andra, län dem, som tillhörde det egentliga presterskapet, Isamt allmänna undervisningen till och med uti ej Iringa mån blifvit af kyrkan oberoende, föll äfven det stöd för större politiskt inflytande, som preste-ståndet förut hämtat derifrån, att dess ledamöter ensamme voro i besittning af lärdomens fält. Adelns politiska betydelse såsom stånd har och sjunkit i samma mån, som vilkoren för densamme efterhand upphört. I följd af den tilltagande upp lysningen och de för statens tjenst nödiga kunska: pernas spridande till alla samhällets klasser, hvilke i lgjorde andre, än adelige män, skicklige och förtjent -Jatt användas i offentliga värf, äfven de vigtigaste, gict för adeln förlorad dess uteslutande företrädesrätt til statens embeten, och af densamma finnes numer: icke qvar något spår. Den öfvervägande inflytelse samma stånd i det offentliga utöfvade, på grund a den öfverlägsna förmögenheten hos dess medlemmar, försvagades redan genom reduktionen vid slutet a 47:de seklet och förminskades än ytterligare efterband genom förlusten af den uteslutande rättigheter till besittning af frälsehemman och säterier; och adelns gamla betydelse såsom aristokrati, hvilken -loaktadt den öfverdrifna frikostigheten med tilldelan det af adelig värdighet, fortfarande bibehöll sig un der sistnämnde sekel, emedan riddarhusets organisa tion lade den afgörande makten derstädes i bändern: Ipå de fåtaliga slägter, som folket af ålder vant sif alt se i spetsen för fåderneslandets angelägenheter blef fullkomligen undergräfd genom 1749 års bvälf. Ning, som öfverflyttade maktinflytelsen till den store mängd ar ätter, hvilka under näst förutgångnas sekel mu Mm oo oo karl RS 8 EO RP oo Sv 7 BS ee SS CR f