magtpalggande och grannlaga ämne, som komiten fått sig uppdraget att behandla, måtte utarbetas en sammandragen, åskådlig framställning, rörande svenska folkrepresentationens uppkomst och utveckling intill närvarande tid; för hvilket ändamål komiten anmodat en dess ledamot, professor Wingqvist, att derom författa en på authentika källor grundad historisk afhandling, hvilken dock i anseende till för honom inträffadt sjukdomsförfall, icke kunnat fullindas, då komiten slutat sina arbeten och derföre kommer att till E. K. Maj.t af bemälde professor: särskildt i underdånighet ingifvas. Men om äfven, på ena sidan, obestridligt är, att bvarje förändring i ett folks representativa författning, för att vinna folkets förtroende, måste hvila på nationel grund, torde likväl på den andra, ej kunna förnekas, att blott detta bufvudvilkor för förändringen icke lemnas ur sigte, mycket, synnerligast. i fråga om sättet för dess utförande, är att inhemta af den erfarenhet, andra nationer i dylika fall sig förvärfvat. Någre af komitens ledamöter hafva fördenskull, uppå komitens anmodan och till ledning för densamme, vid öfverläggningarne i det ämne,j som utgjort föremål för dess verksamhet, särskildt ur tillförlitliga källor tagit kännedom och lemnat komiten del af sättet och formerna för tepresenta tionen i åtskilliga andra konstitutionella länder. Efter hvad förut blifvit antydt, äro de brister, som; vidlåda vår nuvarande representation, af tvenne olika slag, nemligen dels organiska, eller sådana, som. röra grunderna för representationens sammansätt: niovg, dels formella, eller sådana, som angå sättet för representationens verksamhet. Då det ej torde kunna bestridas, att all folkrepresentation ytterst hvilar på erkännandet af hvarje statsborgares Tätt att deltaga i rådslagen om samhällets angelägenheter, och att sjelfva institutionen leder sitt ursprung dels från omöjligheten för allal. medborgare i en stat af större omfång och folkrikhet,! att mangrannt sammanträda, för att öfverlägga och besluta, dels ock ifrån den allmänt insedda fördelen och nödvändigheten deraf, att utöfningen af dennal rättighet må tillkomma de upplystare och kunnigare, så måste ock erkännas, att hvarje representation i samma män närmar sig fullkomligheten, som den är ett i möjligaste måtto sannt uttryck af alla dessas gemensamma önskan för allas gemensamma väl. I anledning häraf kan nu med skäl frågas: Har representationen hos oss, ifrån detider, då spår dertill först skönjas och sedermera under sin utvecklingl intill våra dagar, varit och är den för närvarande ett sannt uttryck af den allmänna upplysta folkviljan? Och om härpå, med stöd af våra häfders vitt-l: nesbörd och de förhållanden, som nu sig förete, måste lemnas ett nekande svar, så innebär ock detta ett medgifsyande, att i representationens inrättning måste finnas brister och lyten, som böra undanrödjas, för att göra densamma tiil hvad den, såsom nyss nämndt är, bör vara. Alt dessa brister hufvudsakligen ligga i ståndsprincipen, såsom grund för representationsrätten, tvekar komiten så mycket mindre att uttala, som öfvertygelsen derom i sednare tid allmännare vunnit insteg bland fosterlandets upplysta och fördomsfria vänner. Sambhälls-medlemmarnes fördelning efter stånd, i den mening, som nu dervid fästes, med sina af exclusiva privilegier beroende och omgärdade interessen, ingår icke väsendtligen i begreppet af ett folk. Den är icke egendomlig för någon pDation, utan allenast en form för mensklighetens utveckling — nödvändig, såsom det synes, och af bög betydelse för den tid och de förhållanden, hvarunder den uppkom, såsom utgörande ett medel till ordnande af det chaotiska och regellösa, samt ett vilkor för folkens framförande på kulturens och civilisationens bana; men den har, och har äfven visat sig hafva, det gemensamt med all formalism, som städse upphör att vara ett godt i samma stund den öfvergår från blott medel till ändamål, att den, ännu qvarstående bland institutionerna sedan samhällsskicket blifvit ordnadt och den sanna medborgerligheten vaknat till känsla af sin vigt, söndrar i stället att förena, och bindrar sambhällskrafternas fria utveckling, i stället att befordra densamma. i Om detta, såsom komiten vågar tro, gäller i afseende på alla från mörker och barbari till civilisation komne folk, der ståndsoch korporationsväsendet, utöfver och efter sin tid, sökt eller. fortfarande söker att bibehålla en betydelse, som det i sjelfva verket förlorat, så kan det Svenska så mycket mindre derifrån utgöra ett undantag, som detta mer än något annat var i åtnjutande af politisk frihet, och medborgerligheten hos hvarje odalman var ilandet erkänd, redan innan ståndsväsendet här fann insteg och sig utvecklade. Efter det kristendomen vunnit stadga i landet och såsom en följd af den Romersk-katholska då redan utbildade hicrarkiens inre organisation och sträfvande att underlägga sig folken, uppträder i vår historia först kyrkan, eller, som är detsamma, dess presterskap, såsom ett särskildt privilegieradt stånd, hvilket, under det att det ville synas endast sträfva för folkets andliga behof, dock ingalunda lemuade jordiska fördelar ur sigte. I följd af konungarnes och enskildes frikostighet, kommen till rikedom och i besittning af en ej obetydlig del af rikets jord, fri, under namn af andeligt frälse, från all verldslig tunga, blef den då rådande kyrkan snart äfven en verklig makt i staten, med rent politiska intressen alt förfäkta; och dess presterskap, ensamt förvaltare af kyrkans betydliga egodelar och derjemte i nästan uteslutande besittning af sin tids lärdom, intog ej utan skäl, under medeltiden sitt rum såsom ett särskildt stånd, hvilket egde deltaga i rådplågningarne om statens angelägenheter. Sedan under de långa och våldsamma skakningar, som föranleddes af striderna emellan Svear och Götar om konungavalet, de hufvudsakligen genom krigiskt förvärf rike och mäktige vordne af odalmännen höjt sig öfver mängden af desse och vetat för sig och gods tillskansa sig de friheter, som derefter blefvo genom privilegier bekräftade, i likhet med hvad som skett med det andliga ståndets, framstår derpå äfven Adeln såsom särskildt stånd, och söker, i förening med den andliga makten öch kyrkans prellater, att på den stora menighetens bekostnad ute hilda cin inflictalza aorh äÄfverviot. Om äfvan ancen.2