all DrISter Vldldda val HMHUvataduc TCEPICSUOHRLAaLIVIT I afseende på ej mindre dess sammansättning, än formen för dess verksamhet; men ingen, som med uppmärksamhet följt yttripgarne af detta allmänna tänkesätt, vare sig inom sjelfva representationen eller derutom, kan neka, att lika enhälliga, som rösterna länge befunnits och än i dag äro i detta hänseende, lika skiljaktiga hafva åsigterna varit och äro ännu om lämpligaste sättet för undanrödjande af dessa brister och tillvägabringande af de nödiga förbättrinarna. : Ehuru detta gäller om både grunden för sjelfva representationen och de former, inom hvilka den rörer sig, kan dock svårligen bestridas, att dessa skiljaktigheter i högre grad ega rum i fråga om den förstnämnde, än de sednare. Orsaken dertill är ock lätt förklarlig. Formerna nemligen för representationens verksamhet, ehuru de onekligen nära sammanhänga med och i viss mån måste vara beroende af representationens sammansättning, ligga dock mera på ytan, äro mera i ögonen fallande; grundvalen åter, på hvilken sjelfva representationsbyggnaden måste hvila, för att, med all den säkerhet, som med menskliga förhållanden står tillsammans, kunna trotsa både yttre stormar och inre skakningar, är att söka långt djupare, in i folkets innersta lif, uti dess sociala utvecklings-tillstånd så i materielt, som intellektuelt hänseende och i den allmänna anda, hvarmed samhälls-inrättningens alla högre och vigtigare angelägenheter af detsamma omfattas. Kastar man blicken tillbaka till synkretsens yttersta gräns eller in i svenska folkets häfder från dess äldsta tider, och öfverskådar sambällsskickets vexlingar under seklernas lopp, så varsnar man i förstone allu besuttne och mogande mäns obestridda rätt, att med konungen deltaga i rådslagen om landets vigtigare angelägenheter. Denna odalmännens rätt, aldrig, så vidt kändt är, formligen frånträdd eller upphäfven, inskränktes emedlertid småningom efter kristendomens införande och de sig allt mer och mer invecklande sambhällsförbållandena, i följd af dels den katholska kyrkans stigande magt, dels känningarna, äfven i norden, af feodalväsendets utbildning i större delen af det öfriga Europa. Folkets, i egentlig mening, ursprungliga rätt att omedelbart taga del i rådslagen, försvann så efter hand och öfvergick i stället, under och efter striderna emellan särskilda om kronan täflande konungaätter, till kyrkans och statens mägtige vordne tjenare, eller, såsom de kallades, de andlige och verldslige Herrarne, med hvilka, för att ej alldeles utesluta folkelementet, först förenades landskapernas Lagmän och sedan understundom, då frågor af högsta vigt voro å bane, ombud från häraderna och köpstäderna. På denna, för den äldsta samhällsförfattningen icke egendomliga, först under 14:de århundradet lagda och derefter småningom utbildade grund för svenska folkrepresentationen, fullbordades under konungarne af Wasa-huset, representationsbyggnaden till den bestämda form, densamma tän i dag eger, med sina fyra, från hvarandra afskiljda stånd. — Sedan, i följd icke minst af spänningen emellan desse, riket under loppet af de följande seklerna blifvit mer än en gång kastadt emellan ytterligheterna af envälde och partivälde samt derunder fördt nära till branten af undergång, höjdes i början af vårt nuvarande samhällsskick, till och med inom sjelfva representationen, de första allvarliga rösterna emot ändamålsenligheten af denna sammansättning. Konstitutionsutskottet vid 4809 års riksdag, i sitt memorial om national-representationuen, förklarade sig nemligen ej kunna undgå att erkänna, att uti stånds-fördelningen låg större delen af anledningarne till det missförstånd, det uppebåll och den oordning i ärendernes gång, ändtligen till de ståndstvister, som så ofta söndrat nationen, skakat samhällsordningens grundvalar och kullstörtat statsförfattningen. Oaktadt detta erkännande af behofvet af en representationsreform, måste dock samma Konstitutionsutskott, tvunget af omständigheternas magt, den stora fara, hvari fosterlandet då sväfvade och omöjligheten att med den skyndsamhet, som behofvet att ordna det stö;da samhällsskicket fordrade, kunna vinna nödiga upplysningar, angående alla de faktiska förhållanden, som borde afses vid en ombildning af representationen på annan grund, än den gamla, ej allenast lemna det gynnsamma ögonblicket för en genomgripande förändring obegagnadt och inskränka sig till blotta uppgifvandet af de allmänna grunder derför, som af kommande tider kunde användas och bearbetas, utan ock åtnöja sig med att framställa det af konung och folk sedan antagna förslaget till återställande af den bristfälliga representationsbyggnaden, med begagnande af de materialier, om ock mindre goda, som för tillfället funnos, samt att för öfrigt anvisa medlet till byggnadens möjliga framtide fullkomnande inifrån på den sig alltmera utbildande allmänna öfvertygelsens fredliga väg. Sedan enahanda åsigter rörande representations: sättets brister äfven blifvit, om ock med mindre bestämdhet, uttalade vid nästpåföljande riksmöte., gjorde sig deremot i frågan andra gällande vid 1848 års riksdag, då konstitutionsutskottet förklarade: at! svenska statsförfattningen endast fordrade nya stöd för en säkrare varaktighet; att tillfredsställandet a! de orepresenterades anspråk innebure ej allenast en rättvisa emot dem och nationen, utan ock ett medel, att i Rikets Ständer införlifva flere samhällets värden och krafter samt att för detta vigtiga ändamåls ernående icke behöfdes mer eller annat, än partiella förändringar i stånds-representationen. eller, om et! materielt uttryck finge nyttjas, byggnadens förbättrade inredning och skick, utan dess nedrifningp. Till följe af denna utaf rikets då samlade och sednart ständer jem väl omfattade medelvägsåtgärd, hvarigenom det af allmänna tänkesätttt allt mer och mer uttalade missnöjet med ståndsförfattningen för någon tid afled: des, utvidgades väl tid efter annan de trånga stånds gränsorna något, genom beviljandet af representa: tiopsrätt vid 4823 års riksdag åt universiteten och Vetenskaps-akademien i presteståndet: vid riksdager 4828—1830 åt bergsbruken, äfven utom Fahlu bergslag, i börgareståndet; vid riksdagen 1834—1835 å frälse-hemmansegare i bondeståndet samt vid sis hållne riksdag jemväl i samma stånd åt ofrälse säte riegare; men derigenom ökades blott ännu mera då as EL KG vas hlifn are ancnn28l nd sata äda I ra