alt vara klockare här i verlden. Mellby är trefligt och vackert, rundtomkring en ypperlig vildbrådsskog — hvilket för en sådan Nimrod, som den tiofaldt prisbelönte stjernoch björnskjutaren Lindblad, alltid är något att värdera — goda grannar, trogna vänner, cch mera sådant! Klockarfar sjelf har öppnat dörren för mig och fört mig in i sin landtliga boning, der hans präktiga bössor och hans goda Stainerfiol utgöra rummens förnämsta prydnader, jemte åtskilliga presentporträtter af allehanda epokens illustra musikaliska artister. Han har på fullkomligt arkadiskt, ogeneradt maner sjelf dukat upp för mig en idyllisk ungkarls-frukost, sådan som en jägare eller lika godt! en klockare kan prestera den inom två minuter, och han har dervid med klassisk lärdom utbrustit: Bealus ille, qui procul negotiis!... Han har i sjelfva verket rätt, en klockare kan vara lika lycklig som en professor vid musikaliska akademien; det är alltid en möjlighet, det är kanske en djup sanning. Genom pittoreska, men onckligt för det mesta skäligen vilda trakter, der jordmånen dessutom mingenstädes tyckes, såsom en min skjutsbonde uttryckte sig, vara hofliga skral för åkerbruk, anlände jag till det i en bördigare del belägna Christionstad, och detta just från den sidan, der den stora branden nyligen grasserade. Det ser i sanning ut som Jerusalems jemmerliga förstöring, och man nästan må förundra sig öfver att, med den utsträckning elden redan hade tagit bland dessa-korsverksbyggningar och träruckel, icke alltsammans strök med. På ett par ställen såg jag folk redan vara i arbete, för att reparera och nybygga. Christianstad har, som man vet, nyligen upphört att vara fästning, men de gamla corps-de-garderna stå likväl ännu qvar vid stadsportarna, för att försvara hofrätten från att bli bortröfvad af hundturken, och man affordrar efter gammal vana hvar och en, som ineller utpasserar, dess namn, titel och hemvist. Jag har inbillat den inqvirerande posten en hel hop galenskaper, hvarmed han i och för stadens säkerhet fann sig fullt belåten, och Gud vet om man icke efteråt skulle ha ropat i gevär för mig, så framt icke min skjutskarl i detsamma gilvit hästen en klatsch och dymedelst undanryckt mig från en sådan hedersbetygelse. Från Christianstad till Blekingsgränsen är föga märkligt att taga vara på; det i sitt slag ganska egna Balsberget har jag, som jag tror, förut en gång beskrifvit i en kinesisk epistel, likaså Hagbarts ek och den mycket berömda, dock föga berömliga Maglesten. Jag vill, hvad detta sednare underverk beträffar, här endast och allenast gifva en liten etymologisk upplysning, som kanske kunde göra mig förtjent af alt i framtiden vinna plats i någon lärd, arköologisk societet. Man har nemligen mycket spekulerat öfver hvad ordet magle egentligen månde betyda, och man har tagit både arabiska och sanskrit till hjelp, för alt vinna upplysning härutinnan. -Imedlertid hade man aldrig behöft alt för detta ändamål går längre än till Danmark, der ordet magle, likaledes förekommer i n mängd sammansatta ortnamn och, märkom väl! alltid till motsats mot lillan, såsom Magle Olsegård och Lilla Olsegård, 0. s. v. Det är således klart, hvad dessutom vidare bestyrkes al isländska befryndade ord och rötter, att pmagle, är et gammalt skandinaviskt ord för ;stor,, och Maglesten betyder helt rätt och slätt Storstenen. Hvilket skul!e bevisas. Sistlidna julnatt skall det ha spökat derunder värre, än under flera föregående år, hvilket sannolikt nog bade afseende på den dyra tiden i våras, det deraf föranledda exportför budet, med mera. Straxt invid Blekingska gränsen och Sisseväck märker man en vidlyftig hed med en vändlig mängd enstaka griftstenar och flera hela, till en del väl behållna stensältningar i skeppsform. Det förnämsta af dessa grafkummel bär namn efter Vidrik Verlandson, hvilken en bondpojke, som dref några svin utåt vägen, örsäkrade mig hafva varit en högst utmärkt srigsman, men för många år sedan. Jag fråsade honom om han icke trodde att denna Vifrik Verlandson snarare varit en sjöfarande, ;ftersom grafven tydligt bar form eiter ett) kepp. ,Det kan jag icke så noga veta — var