bestämde mig denna gång för dev, hvilken vid färjestaden nedanför Bosjökloser skär tvärs öfver Ringsjön. Den raka vägen till Christianstad: snuddar blott förbi henne. Ringsjön är utan tvifvel Skånes vackraste: insjö. Den har ett påfallande tycke af de så berömde och besjungna Farumoch Furesjöarna på Sälland. Den ligger temligen djupt nedsänkt mellan raskt sluttande höjder, och den herrligaste bokskog bekläder öfverallt dess stränder nästan ända ut i vattnet. Liksom Farumoch Furesjöarna endast åtskiljas genom ett litet näs, hvilket säkerligen i sin tid äfven varit öfversvämmadt, så delar sig Ringsjön i tvenne ungefär lika stora hälfter genom det helt obetydliga vadet vid Bosjökloster, der det imedlertid icke ännu är värre uppgrundadt, än att man åtminstone i någorlunda våta somrar, kan färdas deröfver med färja eller, såsom det i Skåne kallas med ett danskt ord, pram). Som pråmkarlarne bo och hafva sin pråm på den nordliga sidan, hände det, att flera resenärer med mig samlades på stranden i väntan på att blifva öfverpraktiserade, och jag kan icke neka till att jag mer än ett ögonblick önskade mig bär hafva att tillgå den bekanta Rosenschöldska tbordönsstämman, hvilken vid ett tillfälle utöfvade så magiskt lifvande verkan på pramkarlen vid Löddeköping,. Omsider hade då ändtligen de sölande färjemännen stakat sig öfver för att hemta oss, och kärror, landåer, ryttare: och vandringsmän embarkerade huller om buller, icke utan tumult och icke heller utan mycken ängslan hos en och annan passagerare af det täcka könet. Isynnerhet var der en ung intagande flicka, som synbarligen föreställde sig att detta var en verklig sjöresa; ack, en sjöresa på fem minuter! hvarför varade den icke fem timmar, fem dagar, fem år, hvad säger jag? fem, jag menar en evighet!... Så rädd och blek den lilla i sötafars präktiga resvagn satt! jag trodde hon skulle må illa, det hade varit ett fanders spratt! Jag närmade mig ödmjukast den fagra tärnan med purpurmund; Gud vet hvem som var sjukast, hon eller jag, i denna stund. Att trösta och distrahera jag talade ord af eau de Lucepn, jag började konversera om Sands romaner och Eugene Sues. Men hvad mitt bjerta hyste hon anade visst, den unga ros, ty småskälmskt mot mig hon myste, och hennes fruktan var nu sin kos. Mot aftonsolen hon spände sin lilla betofsade parasoll; en blick hon derunder mig sände, men tittade straxt åt ett annat håll. Jag pratade någonting tokigt om Charon och om de saliges strand, ett virrvarr konfust och brokigt... i detsamma stötte färjan mot land. Från Ringsjön stiger man allt högre och högre uppför, genom skogbevuxna och till en del nästan vilda trakter; den ena backen eller, såsom det här heter, lien, (ett ord som här äfven allmänt förekommer i sammansättdingar, t. ex. Skärali, Fruali, och åter träffas i de norska bergsbygderna,) tar vid der den andra slutar, och man tycker sig redan vara förflyttad till ett sydligt Småland, så stor är skilnaden i landskap, byggnadssätt, sjelfva folket, så fort man kommer öfver Ringjön in på det till Christianstads län hörande gebitet. Höör är en temligen stor by, der civilisationen infört Fortunaspel på gästgifvaregården och dessutom en ypperlig skjutsentreprenad, hvarigenom den resande endast behöfver betala banko i stället för riksgälds emot nöjet att vänta tvenne dryga timmar på bäst. I grannskapet ligga de bekanta sandstensbrotten, som förse landet vidt och bredt med idel nonplusultra-qvarnstenar, och det är ganska kuriöst att skåda hurusom man öfverallt begagnat gamla kasserade exemplar af dessa qvarnstenar, att på mosaikmaner sätta in i gråstensväggarne på ladugårdsbyggningar och andra uthus; hela Höörs by hvimlar af dylika mosaiker, der de runda sandstensögonen med pupiller af kalk, som blifvit insmetad för att fylla centrumbålet, spöklikt glo en i ansigtet vid det man kuskar förbi. Ett litet stycke bortom Höör träffar man Anneklefs gråsvarta basaltkulle, en formation, som väckt mychan unnmärskcamhat hac aonlagaorna Dlavaoftar