— EA E—— SN SK Louise betraktade henne under ett sarkastiskt leende: i Jo, det, att han har förälskat sig i en ung, vacker fru, som heter... Wäsström! Min Gud! Grefven är ju giful Louises leende öfvergick till uttrycket af den största förvåning; bon sprang ut ur rummet, men återkom straxt med en spegel, hvilken hon höll framför Albertina. Har aldrig en sådan här kamrat sagt, att fru Wäsström är utomordentligt vacker? I Albertina blef röd som drypande blod. Louise fortfor: I l Och har aldrig nyssnämnda fru blifvit varse, att folket, som hon möter på gatan, med en viss förvirring vänder sig om, för att betrakta henne?, Det må vara; men jag är ju gift! Min bästa fru Wäsström, förlåt en fråga: På hvilket lyckligt ställe af jorden har frun blifvit uppfostrad, som ej vet, alt mången kan bli kär på nytt, fastän hon är gift?e I Gud skall hämna brutna eder!, Det tror jag... men det kommer sig aldrig så noga. Och just derföre att jag känner er, sådan ni är, kunde jag ej låta stadna på mitt samvete att lemna er i ovisshet om den mannens karakter. Jag är väl inte alldeles säker om, hurudant förhållandet är inom huset; men jag vill ändå svära på, att grefven drifver något mindre vackert spel, ty för få vcckor sedan omtalades grefvinnan Adelbeim på helt annat sätt, Jag går aldrig dit mera. Deri skulle fru Wäsström göra orält. Frun måste ju lefva af sitt arbete, och skulle frun sky för alla hus, der karlarnes kärlek kan väckas af fruns skönhet, så finge fru Wäisström stänga in sig och svälta ihjel. Albertina tycktes vilja invända något. Sita fru Wäsström, fall mig ej i talet. Verlden är sådan. Karlarne tro sig äga rättighet att angripa hvilket fruntimmer som helst; men, så länge det ej lyckas dem att föra qvinnans bjerta på deras sida, är hon oöfvervinnelig. .blir bjertat upproriskt, så farväl med segren! Alltså kommer Adelheim ej ur fläcken. Jag ville bara göra er uppmärksam på hans karakter. Snart voro engageanterna lagade, och Albertina tog afsked. — (Forts.) CARL von ZEIPEL. (