Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 3

Har du, som jag befallde, skickat till det der folket... bvad he!a de nu igen? frågade hon kammerjungfrun vid sin återkomst. i nJag gick sjelf, nådig grefvinna. Nå, var det verkligen så fattigt ? Åh, jag kan inte säga. Snyggt folk måtte det vara, allt var så fint, så städadt. Det gamla fruntimret är prostinna och ser ut att vara litet stor på. Men hvad den unga hustrun är vacker, det kan aldrig nådig grefvinnan tro. Kors så stora vackra blå ögon! och en hy, alldeles som det står i sagan om fröken Snöhvit., Hon hann ej Säga mer. En domestik af lägre ordningen inkom och hviskade vid kammarjungfrun. Nådig grefvinna! fru Wäsström är redan här, för att fråga hvad nådig grefvinzan befaller. Charlolte ihågkom sin mans små påminnelser,. Låt henne väntal svarade hon, ozktadt all den brinnande nyfikenhet, som plågade henne. Derpå begaf hon sig ur sängkammaren, der detta samtal hade försiggått, in i sitt kabinett, der hon roade sig med att i reflexionsspegeln betrakta de gående på gatan och afhöra sin papegojas oräkneliga gånger upprepade fraser. M nette återkom efter en tio minuters förlopp. Fru Wäsström ber, alt grefvicnan vore så nådig och gåfve henne företräde; hon har så grufligt brådtom., Grefvinnan rynkade pannan och mumlade: I sanning, Antoine har rätt. Det der folkeis näsvishet öfvergår all beskrifning. För in hennel Minette gick och den unga grefvinnan följde henne med all den förnämhet, bon var i stånd att antaga. Bet2gen, stannade hon vid anblicken af Albertina, och sökte dölja sin öfverraskning under en stolt böjning på hufvudet, med hvilken Albertinas djupa nigning besvarades. Är det fru Wäsström? Ja.n nGrefvinnan Törnflycht, som mycket tycks intressera sig för henne, har skrifvit mig Ull, aut hon skall vara rätt skicklig sömmerska, äfvensom stadd i tryckande omstindigheter. t . Albertinas ögon fylldes af tårar, — (Forts) ) j : CARL von ZEIPEL.