Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 2

ner, att med egendom, utöfver deras andel i Bolåget, ansvara för dettas gäld. Men icke är en sådan förbindelse ingången dermed, att man betalt och uttagit en aktie. Förbindelsen skall naturligtvis behörigen utfärdas och lemnas i andra händer, än utgifvarens egna. Och detta har för ingen del inträffat vid stiftelsen af Nyköpings bruksoch faktoribolag, utan dermed har tillgått på det sätt, att man tecknat sig för vissa aktier, dem man för egen eller andras räkning ville inlösa, och öfverenskommit om bolagsreglor, efter hvilka dessa aktier skulle ställas till innehafvaren. I dessa reglor, utgörande sjelfva bolagskontraktet, uppgåfvos ej ens till namnet vissa personer såsom bolagsmän; och än mindre blef sådana personer ålagd någon förbindelse till personer utom bolaget. Ty icke ålades en dylik förbindelse derigenom, att man på en lista tecknade sitt namn för ett visst penningebelopp, hvarmed skulle inlösas en eller flera aktier, ställäa till innehafvaren; en teckning, hvilken uttryckte ingen annan förbindelse än den, att erlägga det tecknade penningebeloppet; och denna förbindelse rörde endast meddelägare i bolaget, icke någon utom detsamma; och äfventyret för underlåtet uppfyllande deraf inskränkte sig till aktiens förlust, samt låg således icke i strid med rätta begreppet om aktiernas löpande egenskap. När betalningen för aktierna blifvit erlagd, kade teckningslistorna ej mer något ändamål, och kunde utan all påföljd förstöras. Att den icke blifvit förstörd, utan qvarlegat bland bolagets handlingar och genom konkursen sålunda kommit till allmän kännedom, är nu den tillfällighet, som föranlåtit. fordringsägare alt rikta sina anspråk mot de tecknade såsom sådane; och det är egentligen på denna grund, som man tyckes göra sig någon förhoppning om framgång. Imedlertid borde man väl icke glömma, att om det stod bolaget fritt att förvara eller icke förvara sin teckningslista, följden deraf måste vara, att intet fordringsanspråk mot bolags-intressenter kan på samma lista grundas. Och lika säkert, som listan kunnat opåtaldt förstöras, var också ingen berättigad att få veta, hvilka namn, som någonsin på densamma funnits. Men hade detta för alltid förblifvit bolagets egen hemlighet, då önskade vi väl vefa, huru man skulle på aktieteckningen hafva grundat ert anspråk mot de tecknande. För öfrigt utgör sjelfva denna teckning för ultagande af aktier, ställda till innebafvaren, på intet sätt något bevis, att den, hvars namn för en aktie tecknades, någonsin blef dess innehafvare; och om han, vid betalningens erläggande och papperets uttagande, för ett ögonblick blef det, så kunde han dock upphöra att vara det inom nästa minut, genom aktiens öfverlemnande till någon annan, som var dess verklige ägare och hade med sina ponrångar bekostat dess inlösande. Straxt derpå kunde också denne hafva föryttrat den till en annan, o. S. V, Skulle nu den, som först uttog papperet och på teckningslistan satte sitt namn, förklaras derigenom skyldig att häfta för all bolagets nuvarande och blifvande gäld; så vore han ju dermed ej blott dömd till en förbindelse, som han aldrig åtagit sig, utan ock belastad med en skuld, i hvars valuta han aldrig haft del. På vår förmenta, men af oss aldrig erkända egenskap af aktieägare har man likväl icke något annat bevis, än denna intet bevisande teckningslista. Rörande tredje frågan, har man någon gång, under de redan länge förda tvisterna i ämnet, velat sluta omedelbarligen från lånens blotta tillvarelse till nödvändigheten af någon personligen ansvarig gäldenär. Alt denna tanka är ganska förhastad, synes dock vara af mångfaldig erfarenhet ådagalagdt; och ingen lärer vid närmare eftersinnande tvifla på möjligheten af fordringar hos staten, hos allmänna inrättningar, hos banker, älven privata, utan att någon person för dessa fordringar bäftar. — Ingenting måtte då hindra, att äfven ett annat enskildt bolag, än bankbolag, kan vara gäldenär, utan att dess delägare personligen .äro det. Och hvad den förevarande frågan beträffar, är nödigt att märka, att vid de i Nyköpings bolag hållna bolagsstämmor, de löpande aktiernas innehafvare, hvilka utgjorde bolaget, icke vidtogo någon serskild åtgärd, för att ikläda sig egenskapen al. enskilda gäldenärer, eller handiade i någon annan egerskap, än den af aktie-innehafvare. Endast såsom sådana borde de vidkännas påföljden afde åtgärder, som vidtogos; och påföliden kunde således icke vara någon annan, än den, som drabbade aktierna, förbättrade eller försämrade deras värde. Tillfälligtvis hafva i protokollerna blifvit antecknade de personer, som vid hvarje bolagsstämma infunnit sig, utan att likväl deraf upplyses, om dessa personer då hade några aktier, och i sådant fall huru många, eller om de sjelfva ägde dem eller endast för tillfället såsom Ombud för andra, deraf voro innehafvare. Detta personernas upptagande i protokollet var dock för ingen del.af nöden — lika litet som det vid omröstningen behöfde antecknas, hvilka personer, som afgåfvo rösterna. Men skulle man mot dem, som medgifvit direktionen att skuidsätta bolagets egendom, kunna yrka personlig ansvarighet för skuldsättningen, så borde man väl först och främst kunna skilja emellan dem, som fattat, och dem, som icke fattat detta beslut, — hvilket dock är hvad man ej har rätt att få veta. Också har man väl längesedan, i hvarje annat bolag, hvars aktier äro ställda till innehafyaren, haft tillfälle att erfara, det bolagsstämmobeslut icke medföra personligt betalningsansvar för dem, som deri deltsgit. Att endast mot Nyköpings bruksbolag fråga derom uppstått, skulle kunna betraktas såsom en egenhet i detta bolags öde. Enär nu vid dessa bolagsstämmor ingenting blifvit företaget, som sträckt sig utöfver tillstädeskomna delägares behörighet att såsom sådana (innebafvare af löpande aktier) handla, således ingen personlig förbindelse blifvit uttryckligen åtagen, utan delägarnes åtgärder inskränkt sig dertill, att i bolagets namn och för dess räkning medgifva skuldsättning af dess egendom; då tyckes väl ock vara klart, att med ansvarigket för dessa lån ingen annan blifvit belastad, än. bolaget eller, hvad som här kommer på ett ut, sjelfva aktierna; att väl dessas värde kunde minskas genom skuldsättningen — såsom det ock i sjelfva verket alldeles försvunnit — men att för lånens afbördande omöjligen någon annan tillgång kunde häfta, än den egendom, hvilken genom aktierna ägdes, den fasta och lösa bolagsegendomen. Till ytterligare förklarande häraf tjenar att anmärka, att vid bolagsstämmor af de ifrågavarandes beskaffenhet måste kunna inträffa detsamma, som vid sjelfva aktieteckningen, nemligen att aktierna befinnas i helt andra innebafvares händer, än som verkligen äga dem, och att, i i fall sådana innehaf