Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 1

Allt bättre och bättre! Tyst, herr baron, för all del annars kan ni gå miste om ert rykte, eller komma mi ifrån den tron, att jag talar vid öfverståthållaren baro Carl Sparre. — Se så ... intet käbbel nu...hvad vill du? Jag vill bli öfverståthållare! pFlicka, är du alldeles rosenbefängd? Jag skulle aldrig vara orättvis! utbrast hon med myc: ken gravitet. Hvad dj—n nu? Är jag orältvis? Ja, baron har låtit panta hos en olycklig hustru, och låtit narra hennes svärmor alt ge bort sitt, och nu sitt: de arma värnlösa qvinnorna utan ett börd, utan en panna ja till och med utan en kudde åt ett litet barn., Louises mörka ögon fylldes åter af tårar, hon sprang fram, fattade en af hans händer, hvilken hon sakta tryckte, under det hon lade sin andra hand på hans axel, lutade sig emot honom och bad med den mest bevekande röst: Söta baron Carl, får jag bli öfverståthållare? Sparre slöt henne till sitt bröst och kysste henne ömt. Ja, Lovisa, du skall få det; likväl måste jag först veta, huru saken hänger tillsammans., Bravo, bravissimo!, ropade Louise och klappade händerna. Segren är vunnen! Nu skall jag sätta mig på mitt tribunal och se. allvarsam ut, som baron sjelf..., Nej, håll; du måste först berätta!ln Louise hade satt sig i soffan, men, innan hon hann att börja sin berättelse, hade baronen fattat i det långa böljande håret, och roade sig med att lägga det i lockar öfver de sköna axlarna; hastigt. undanböjde hon hufvudet. Nej, herr baron! antingen hör baron ej på min berättelse, för att koeffera mitt hufvud, eller, hvad troligare är, glömmer, mitt hufvud för min berättelse, och jag vill hvarken det ena eller andra... Att börja med, är den olyckligas utseende alldeles motsatsen af milt ...