Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 2

Men härmed vare nu huru som helst: min lycka, min frid voro flydda. . Det är obegripligt, men icke desto mindre sant, att ifrån den dagen endast förargelse och förtret mötte mig i: allt, äfven i det minsta af mina företag. Mina kamrater. som nyss förut visat mig all möjlig vänskap och välvilja undveko mig, och af alla mina vänner återstod mig blot! en fanjunkare vid gardet, hvilken för oförtjenta missöden nödgats beträda en, honom och hans meriter ovärdig bana. Hans berättelser derom mildrade ej mitt dåliga lynne. Det smärtsammaste har varit, att jag, för att ej oroa min Albertina, nödgats för henne dölja mina bekymmer. Så vidt min tjenst tillät, biträdde jag, för bättre utkomst skull, en regementsskrifvare och tvenne kommissarier. Och, vägledd af den förenämde fanjunkaren, hviika grufliga underslef upptäckte jag ej! Af allt, ifrån det största till det minsta, skulle hvar och en hafva sitt, ifrån öf. versten till kaptenen, ja, i allas fickor skulle alltid någo! stanna qvar. Det sista underslefvet jag uppläckte med er spannmålsleverans var verkeligen upprörande, och då jag ehuru i ganska lindriga ordalag, röjde, att jag tyckte de vara orätt, såg kommissarien på mig med en uppsyn, son hade han ej hört rätt, och svarade slutligen helt lakoniskt för fan! det är ju min sportel! Skall jag svälta ibjel mec hustru och barn? Gardeskarlen — om man betraktar den förderfvad klass, hvarur han tages, särdeles till svarta gardet — vor ej så illa lottad, om han oafkortadt erhölle, hvad krona består; men nu liknar han en ostkant, på hvilken alla dess; bungriga råttor skola gnaga efter hvarann. Och hvad hän der, om han klagar?... Det har jag sett. Jag blef vittne till en omensklighet, nära att bringa mig i förtviflan. En karl hade gått upp till öfversten och klagat öfver att man förhöll honom hans rätt i alla afseenden. Har skickades med en biljett till högvakten, der jag af en hän delse var inne, för att tala vid löjtnanten. Knappt had denne läst biljetten, innan underofficern befalltes att låt ge karlen fuktel, hvi!ket han erhöll så, att för hvart sla på ryggen af den blanka klingan en motsvarande blå strim ma visade sig på bröstet. Tjugufyra tmmar derefter va karlen död. ;