SE TON, EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET ANDRA DELEN. TRETTIOSJUNDE KAPITLET. Den gamla goda prostinnan hade inflyttat till sina barn och Albertina hyste länge den glada tillförsigten, att hen nes närvaro skulle mildra Gustafs sorgsna lynne; mel tvärtom, den fördystrade det ännu mer. Ksapiten Dahlfors, som hjelpt hans mor med flyttningei och följt henne till Stockholm, var den ende, som tyckte ega hans förtroende. Till honom hade han flyktat undar Bergens förföljelser, och i hans råa, men redliga bröst ned lade han nu sina bekymmer. Följden d3raf röjer sig i detta bref till komministe Flodman: : Min vördade far! Så är då tärningen kastad och mitt öde oåterkalleliger afgjordt! Då ni erhåller detta bref, finns jag ej i Sverige Men döm mig ej ohörd; läs med tålamod, hvad jag krifvit, och ni skall måhända, om ej gilla, åtminstone ur säkta det steg, jag tagit. : I början af min anställning här smålog allt emot mig derföre — det märkte jag sedermera — att man troddt mig vara grefve Adelheims protegå...och här beror olyckligtvis allt på protection! Man kom mig till mötes mec en artighet, en vänlighet, som jag, ty värr, tog åt mig .. jag erhöll så mycket arbete, jag möjligen kunde medhinna och, hvad som vill säga mer, jag godtgjordes riktigt derör Men till saken! Redan före Albertinas ankomst hit blef jag en dag kallad till grefve Adeiheim. Ah, mon cher! sade han, med detsamma jag steg in skulle ni vara porterad? Förlåt, att jag gör ett afbrott i meningeh. Jag nödga: öfversätta grefvens tal, ty det var så rikt späckadt med fransyska glosor, alt det, återgifvet på papperet, skulle blifv: ett fullkomligt mischmasch. ) So ÅA. B. MM 99—102, 105, 108, 109, 111, 1135, 115, 116 218—121, 152—1356, 458—144, 146, 147, 149, 1850, 157—259