Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 1

Han frågade, om jag hade lust att åtaga mig ordnande och afslutandet 2f åtski!liga räkenskaper, hvarför ett be tydligt arfvode komme att erläggas. Jag samtyckte naturligtvis, likväl med det förbehåll, a! arbetet ej skulle öfverstiga mina krafter. : Härvid sväfvade ett löje öfver grefvens ansigte, ett löjt som jag än i dag ej kan förklara, ty jag kan icke tro e I man, en ädling, medveten af en sådan uselhet. Ah nej, svarade han med återtaget allvar; det ä endast vanliga räkenskaper, rapporter från gårdsfogdar, sor böra införas i journal och afräkningsbok 0. s. v. En dar af mina hekanta — hennes man vistas utrikes — är tvun gen att sköta sina affärer sjelf, och hon misstänker under slef. Hon har bedt mig skaffa sig någon, som kunde ord na och afsluta räkningarna. Mitt val har fallit på er, så som en habil man; arfvodet blir försvarligt; har ni lust? Jag tackade honom och försäkrade, att jag med störst noggrannhet skule söka alt uppfylla dessa åligganden. Grefven bad mig då att strax på eftermiddagen infinn mig i hennes hus. Jag borde blott efterfråga honom, gref ven; han skulle vara der, för att införa mig till... gref vinnan. På utsatt tid stod jag i hennes sal, der två tre dag drifvare i präktigt livre voro sysselsatta med att, liksom fönster utsatta papegojor, med öknamn hedra de förbigå ende, af hvilka de, i förbigående sagdt, kände hela staden Enligt min instruktion frågade jag efter grefve Adel heim, och bad betjenten anmäla mig hos denne herre. Jag har aldrig sett någonting så odrägligt, som dess: lakejer, denna i synnerhet, och, besannar sig den satsen sådan herre, sådan drävg! då är, tänkte jag, hela huset värd att sälta i litaniag. Med den fräckaste uppsyn i verlder mätte han mig från hufvud till fot. Förmodligen läste har väl i mina ögon något, som antydde; att jag just ej läng ämnade underkasta mig hans mönstring, ty han gick, åter kom inom få sekunder, och bad mig, något artigare äl förut, stiga in. Han förde mig genom nigra ytterst grant möblerad rum in i ett kabinett, som förenade allt hvad smak oc! rikedom kunna åstadkomma. På denma promenad kunde jag, som på pära båll get