Aftonbladet – 14 juli 1847, sida 2

Adelheim förstod detta åskådande lika bra, som om han läst det tryckt, och tärkte inom sig förargad: der står nu slyngeln och gör sina remarquer öfver den besynnerliga likheten, och högmodas öfver, alt hans hustru är den vackrare... Mais bagatelle... det är ju bra för mig, att så är! Om min är vacker eller ful... hvad gör det? precs detsamma! Som han både ville förbinda sig Gustaf och utplåna de mindre goda tankar, den:e möjligen fattat om honom, till följe af hans lättsinniga yttranden vid besöket i Rådsmansö prestgård, beslöt han spela en fullkomlig älta man, och gaf åt sin röst ett det mest kärleksfulla uttryck: Min goda Charlotte, här får jag presentera den herrn, på hvars brölsp min tante, grefvinnan, skref att hon varit. och som firades på samma dag, som vårt. Charlotte, som ru en god tid frequenterat hofvet och hunnit blifva tillräckligt genomträngd af sin rang, fästade på Gustaf så djerfva blickar, att han syntes något förlägen. Detia märkte Adelheim med en viss inr2 förnöjelse. Efter föregången mönstring yttrade grefvinnan, förnämt nedlåtande: Då får jag gratulera er till en mycket vacker hustru! Grelvinnen beskref henne ju så i sitt bref? Härvid återfick Gustaf sin vanliga, jemna sinnesförfattning. Hon har verkligen den lyckan att vara mycket lik fru grefvinnan!, svarade han med en artig bugning. Men grefven tyckte sig röja ett visst sarkastiskt uttryck i rösten, som icke behagade honom... Den lymmeln! tänkte han. Gustaf tog afsked och gick. Sedan äfven Charlotte aflägsnat sig, låg grefven ännu en stund och spann sina fina trådar till det nät, hvarmed han hoppades alt fånga den sköna Albertina. Så besynnerligt är menniskobjertat. Adelheim älskade ej sin maka... var deremot förtjust i Albertina... och det oaktadt tänkte han: Hvilken lycka, att Charlotte visste att vid detta tillfäl!e iakttaga sin värdighet! Nu :skall väl åtminstone den tölpen inse skilnaden emellan en dam och en bondlolla, denza må-nu Varaxeldrig så vacker!