Aftonbladet – 13 juli 1847, sida 3

M:n mor! Albertina! jag måste genast fara tillstaden! Albertina insåg hela förhållandet och bleknade. Modren satt stum med sammanknäppta händer. Å Gustaf jag ber dig, sade hol Mit oss ej länge vara i tvifvelsmåll, Söta Gustaf, återkom snart!, bad Albertina. Tvenne goda timmar voro förflutna, under hvilkas förlopp prostinnan och Albertina icke vågade meddela hvarandra det minsta af den ore, som beherrskade dem båda, då ändtligen Gustaf kom tillbaka. Alla de bekymmerfulla omständigheter en fruktande inbillning förmår att framalstra, sågo fruntimren nu förverkligade vid hans anblick. Albertina kastade sig i hans armar; der var hennes verld, der fann hon skydd emot alla stormar. Prostinnan frågade med en af fruktan nästan qväfd röst: Huru hänger det tillsammans? Efter min förmodan. De penningar jag var nog oförsigtig att låta honom behålla, finnas ej mer... och jag... Vi... äro tiggare. Albertina nedsjönk nästan sanslös. Modren, blek som ett lik, fattade sina barns händer. Låten ej förtviflan intaga eder! Den olycklige är närmare Guds hjerta, än den lycklige! (Forts. följer) 7 CARL von ZEIPEL. Renee — Uti Schweidnitz har man efter en död enka vid namn E. Hoffman funnit en förmögenhet af 70,000 reichsthaler (nära 140,000 rdr bko) i penningar, äfvensom något i goda papper, allt sammans var gömdt i gamla krus, krukor och kistor Gumman hade dispnerat 20,000 R. th. till välgörande ändamål. — Uti Frankfurt gifte sig i förra månaden en 753-irig brudgum med en 66-årig brud. Begge hade de varit trolofvade I 40 år, men för oöfvervinnerliga hinder icke förr kunnat erhålla vederbörlig vigsel. Lene Hör