Aftonbladet – 13 juli 1847, sida 2

03 den kommande. Detta oaktadt hade Berg redan set lit, hvad han ville se. Nå, men hvilket rart friömmande! utbrast Nygren, let han hjelpte honom att taga af pelsen. Mamma, mamma skynda dig hit! ropade han. Frun kom. Här ser dup, fortfor Nygren med en förtjusnicg, son likväl mera liknade ett uttryck af förskräckelss, här se du min bäste vän, herr kamrer Berg, honom, som jag s otaliga gånger talat om för dig. Sätt fram, så fort du kar allt hvad huset förmår! Vi kunna ej nog värdigt fira han besök. Oändligen välkommen, herr kamrer! sade frun. Er besök tillför oss på en gång både glädje och heder! Ach den som bara hade något riktigt rart att fägna herr kam rern med! Men jag hoppas, ni är så god och ö:verser, or ej allt är som sig bör, och att ni anser er alldeles, son sm ni vore i ert eget hus! Med ett eget småleende tackade äfven kamrern för hen nes artigheter. En annan än han skulle åtminstone hafva känt med lidande med mannens ångest, som tydligt visade sig i båd hans ansigte och hans förlägna sätt att vara. Men för den vid debet och credit förstenade kontoriste gifves blott en enda skyldighet, en enda mensklig plig och den heter: ,Betala! ... ett bud, som gör sig gälland hos långt bättre naturer, än den, som kamrer Berg egd att berömma sig af. Imedlertid hade kamrern blifvit afpelsad och inbjude på en frukost, uppdukad af lemningarna efter julen, och sanning ej att förakta. Efter dess slut återgingo herrarne till bodkammaren. Berg vandrade några hvarf fram och tillbaka, till des han trodde sig märka, att vännen Nygrens fruktan börjad skingras; men då vände han talet på affiren och frågade