Aftonbladet – 13 juli 1847, sida 1

SE TON, EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET ANDRA DELEN. TRETTIONDE KAPITLET. Skrattar bäst som skrattar sist!... Nu skall min ung: herr Wäsström få se, hvar hans förnäma gynnare taga vä gen... de skola fly såsom vålnader och ila bort såsom drömmar... Hvartill gagnar honom nu erkebiskopen?... och vän: skapen för hans far?... Till ingenting! Vill han betala ut något för honom? ... Jo pytt!.. Vänskaven för en död far ären klen kautionist... betala med munväder... huru mycket det gäller, få vi väl se! Ha, ba, ha! jag har blandat mina kort som en karl.. Hvad vinner den der ligan nu på sin mannamån? Det hade ock varit en bimmelskriande synd om der vindbeuteln sluppit helskinnad undanl!... Du var slipad den gången, min kära Berg, när du lä den der prackarn i Norrtelge behålla dina pengar... NI har jag honom, och Wäsström med, i mina händer... Hå, hå, ja! Visst blir bämden dyr... men kan der köpas för dyrt, den tillfredsställelsen, att se en fiende, son tror sig räddad, ånyo förkrossas?... Nej, om jag vore tvungen att för den saken lägga u två gånger den summan, skulle jag gerna göra det, ja, met glädje ... Nog får man något, som betäcker kostnaden alltid) Så talade kamrer Berg för sig sjelf och gnuggade af för nöjelse sina långa, magra fingrar. Han sprang upp ifrån stolen framför sin skrifpulpet, dei han nyss besvarat ett bref från handelsman Nygren i Norr telge. ) Se A. B. MM 99—102, 105, 408, 109, 141, 213, 145, 116 118—121, 132—2136, 130—144, 146, 147, 449, 150 och 157