Aftonbladet – 12 juli 1847, sida 2

Hör mig, fru Wäsström! Jag kan ej taga på mitt samvete alt se... tänk på sin lilla gossel... att se henne mista hela detta artiga bo. Och det är nu som det är ..kan ändå återköpas ... men hennes pretiosa, hennes guld och silfver ... hå, hå!... Hör, min söta fru! Hon fruktar, och detta med skäl, edens vigt. Men jag skall inte svära, jag ... gif mig nycklarna ... Jag skall i blinken rädda allt ... och sen kan frun med godt samvete lägga fingrarna på boken. Albertina trodde sig knappt hafva hört rätt. Orden: vik bort satan! sväfvade på hennes läppar; men af hennes tveksamma uppsyn förvillad, ansåg Berg henne just nu färdig att nappa på kroken, upprepade derföre ånyo sitt förslag, brådskade på, och sträckte handen efter nyckelknippan, som hon bar vid sidan. Hon fattade om nyckelknippan, ryggade tillbika, och kom att i detsamma kasta ögoren åt salen. Under utrop af: Min mor... sprang hon upp och störtade ut ur rummet. Bergen satt fastnaglad på sin plats... bans hy blef svartblå... han darrade konvulsiviskt... rädd blickade ban upp, som fruktade han anblicken af en hämnande ande. Han varseblef i spegeln gestalten af ett ålderstiget fruntimmer, i hvars armar Albertina kastat sig. Hennes svärmor... troligen!, hviskade han vid sig sjelf: ;nu vet men då säkert, hvar gunstig herrn ärl... Jag... min narr... som kunde låta skrämma mig så!... det är då förskräckligt, att man ej kan komma från skrock och amm:agor! Albertina införde det främmande fruntimret, kamrern steg upp, för att hels2. . Prostinnan Wäsström ... förmodar jag ..? frågade han lårgsamt och med en djup bugning. Nej, min herre! Jag är ej detta unga fruntimmers svärmor, utan hennes fostermor; min man är komminister i Rådmansö kapell ... Ack, hvilken lycka, återtog han med oförändrad ton, att fru Wäsström ändtligen får någon person, som kan gå henne tillhanda med råd och dåd!... hå, hål... Inom en half timma är kronbetjeningen här... Gud nåde oss dål...