Aftonbladet – 12 juli 1847, sida 2

nästan knäfallande har j:g bedt frun, att innan deras an-, komst sätta sina dyrbarheter i säkerhet. .. Fru Flodman såg frågande på Albertina. En så erfaren och god fostermor torde af skyldig omtanka för sitt fosterbarns vil... började Berg ånyo. ; Min mor! utbrest Albertina, nästan på samma gång, som Berg, ,jag skall göra ed på, att jag riktigt uppgifver! allt... Min herre!, föll fru Flodman in, hur kan ni tillt:o mig att uppmustra eller bjuda till att förleda det barn, som min man bered: till dess första nattvardsgång, alt begå et sådant brott?... Nej, min Albortina! blif du beståndande i det goda!... Efter oväder liter Gud sol-n skinal, Kamrern stod hand all:n; något sådant hade aldiig förr mött honsm u der bela hans långliga praktik. Ljudet af klingande bjellror förnams ända m i salen. Kamrern kastade en hånfull blck på Albertina, som stod dödsblek. Hennes fostermor fattade henne i sina armar och hviskade tll henne: Förtrösta på Gud, mitt barn. Ilan har ju Dfvat att bära den börd2, som för våra egna axlar är för tung. Dörren öppnades. Herr landsfiskalen och herr kronofogden, följda af länsmannen, stego in. Enligt afial emellan Berg och Blomberg, skulle den sednare antaga det barskaste väsende och den skar,aste ton, som stodo i hans makt, för att i grund förkr. ssa den redan förkrossad2... Huru stor blef derföre ej nu kamrerns bestörtning at!, långt ifrån den bistra uppsyn, han af dem väntade, se dem nedslagne, och, i stället för oförskämdhet i ord och å: häfvor, med utmärkt höflighet nrma sig till Albertina, becja henne ursäkta dea hårda nödvärn dighet, hvari de befunno sig, och som tvang dem att up, teckna herr Wäsströms hela b2 samt anhålla, a!t eftersom han sjelf vore bortrest, hon ville vara god ech visa dem, hvad som fanns. Kamrern trodde sig drömma. I början tröstade han sig dock med den föreställningen, att de drefvo uppenbart gäöckeri; men genom några vinkar togs han snart ur denna villfarelse. Han pustade ccb, ehuru slutet af vår november ej ut