Aftonbladet – 10 juli 1847, sida 4

jutföras, ger sedan en chör, värdig Gudstjensten, och skickligheten växer derefter af sig sjelf, med fortsättningen. AW så är, får jag bestyrka af erfarenhet, och att denna sång högt upplifvar och välsignar Gudstjensten, Iderom må bärunder intagna betyg vilsorda. Mödan är ett nöje på de he!gedagars aftonstunder, som man dertill beqvämast utväljer. Fyrstämmig sång under årens högtider är det bästa och, efter min erfarenhet af alla andra möjliga sätt, som icke ledt till ändamålet, det enda verksamma medJet alt vinna en ren, Gudstjensten värdig, enstämmig kyrkosång. Endast genom sång i stämmor öfvas FörI samlingens öra och sinne för det sedliga, anständiga, andaktsbjudande. Hvar och en om Svenska Kyrkans Jarseende hos utlänningen och inom landet ömsint Herde I måste såras af det förklenande, det christliga namnet förnärmande omdöme, hvilket om vår Kyrkosång skallat kring Europa från en af Tysklands fromma och lärda i Tbeologer, hvilken, som Hospes, hos oss bivistat ett Prestmöte. Det läses i Ev. Kirchen-Zeitung för Febr. 4844, och lyder i trogen öfversättning, som följer : ) Uti ingen kyrka i Sverge fann jag en nöjaktig, fullI tonig Kyrkesång, men outplånligt är mig det motbjuadande intryck, hvilket sången i nigra kyrkor efterlemnat. Det var ett verkligt bellum omnium contra omnes. Man tyckte sig höra alla skalans toner på en gång, hvarvid, oaktadt föresjungarens väldiga stämma, hvar och en gick sin egen väg, och, i oupphörligt sväfvande toner, cmkrusade den fortgående melodien. Ett sådant skri kan blott en, alltifrån ungdomen, hörsinnet uu döfvande vana bli drägligt, men bjertats upplyftelse blir dock en omöjlighet. Huru mycket af sanning eller öfverdrift denna dom Jinnebär, må oväldige afgöra; men visst är, att vår Kyrka -llätt kan afskudda sig detta, vare sig mer eller mindre I förtjenta eller alldeles oförtjenta vanryckte, och ait sång i stämmor är ett lätt och säkert medel dertill. Genom den kan et jättesteg tagas till sångens, gudstienstens och äfven predikoordets upplifvande, synnerligen behöfligt i en tid, då ordet ensamt vanligen så litet belönar arbetarens möda för tro, frombet, omvändelse och bättring. I Kyrkosångens enkelhet, grundad i naturen af dess beslämmelse, gör den svårlärda, för sitt konstrikare ändamål förträffliga notskriften för folket mer än öfverIflödig. Ehuru nödig för organisten, är den det alls icke I för folket och församlingen, för hvi!ken sifferskriften är mer än tillräcklig. Dess till det underbara gränsande lättlärdhet är öfverallt känd genom Psaimodikon, ehvar detta ej blifvit försummadt, hvilket, der så är, scart kan hjelpas. Läraren till fyrstämmig sång ibland folket behöfver ingen högre musikalisk bildning. Det är neg, om han bar öra och håg att sjelf från psalmodikon iphemta till färdighet de fyra stämmorna och nedlåter sig att vid öfningen genomgå dem med sångare afhvar stämma serskildt och alla gemensamt. Kan han på klaveret slå den enkla Mässan och Psalmen, så är detta godt; men Jäfven utan denna förmåga kan han lyckas, om han vill. INär vid utförandet en röst är säker i hvar stämma, hvilket lätt vinnes, då följa de andra, efter måtulig öfning, utan svårighet. Man har klagat öfver mängden af melodier och deras svårlärdbet för folket ehuru deras antal ibland oss icke öfverstiger 300, men kort efter Reformation, utan kla.gan, i Tyskland uppgingo till 2000, då hvar psalm hade sin egen melodi, med värd om psalmordens sinne, ämne och innehåll. EW bevis huru sång i stämmor öfrar församlingens tra, må anföras: Efter 3 å 4 år kan man, ehvar sång i stämmor varit införd, välja hvilken obekant melodi som helst. Den igenkännes från Orgeln, och församlingen sjunger, redan vid 2:dra och 3:dje versen, så säkert och fulltonigt, som vore melodien känd och öfvad efter åratal. I Redan i April förlidet år utgick Hans Maj:t Konungens Bref till Domkapitlen om Dess höga bifall till Rikets sist församlade Ständers underdåniga önskan om jutgifvandet af en Kyrkopsalmbok med Melodier och Fyrstämmig barmoni i Sifferskrift, hrartill undertecknad bifogade tryckt anmälan om subskription för Kyrkor, ISkolor och enskildta. Den har så litet haft framgång, latt visshet ännu icke är vunnen om säkerh:t emot förlust vid bokens utgifvande af trycket. Från fem Stift lär ännu subskribenternas antal icke kändt genom inkomna listor: Från flere af de öfriga är den knapp, från ett af de större endast 30 exemplar. Jemte förbindligaste anhållan om snaraste insändande från dessa Stift af subskriptionslistorna, anmäles boken till subskription å nyo offentligen, med vördsam anhållan till alla, som vilja understödja deta för kyrkosången vigtiga företag, att till undertecknad eller förläggarne Hrr P. A. Norstedt Söner i Stockholm insända enskild eller samfäldt subskriptionsförbindelse. Bokens pris blir 3 å 4 Rdr Bko för bundet exemplar. Tierp och Ö. Våla i Maj 1847. JoHAN DILLNER. Undertecknad bar både i Funbo och i Upsala kyrkor hört sång, exequerad efter Hr Prosten Diilners method, af röster bland allmogen af båda könen. Han har hört denna sång med lika stort nöje, som sann uppbyggelse. Jag har gjort mig underrättad om den method genom hvilken undervisningen i denna sång blifvit meddelad. Jag bar funnit den lika lättfattlig, som ändamålsenlig, och kan ej annat än högeligen önska dess allmännare användande, såsom ett lika ypperligt, som enkelt musikaliskt bildningsmedel, hvilket, rätt nyttjadt, icke blott skulle bilda en kärna för kyrkosången i stämmor, utan ock högst fördelaktigt verka på renheten af den unisona Choralsången. Hr Prosten Dillners Siffersystem, som upplager kyrkotonarterna, inskränker sig inom octaverna, och på en gång inleder till kännedom af de enklaste melodiska och harmoniska förhållanden, samt af sjelfva kyrkosångens natur, användt såsom det blifver i Hr Prostens Kyrko-Psalmbok, synes mig således väl värdt den uppmärksamhet och bifall det redan vunnit, och skulle jag för min del högeligen önska, att den af trycket måtte utgifvas, och blifra en altarets egendom i enlighet med den åsigt, som Rikets Ständer i detta ämne yttrat. Upsala den 26 December 1845. E. G. GEIJER. Bland de både uppbyggligaste och njutningsrikaste stunder af sin lefnad räknar undertecknad de timmar, då han i Funbo kyrka bivistade en Böndagsgudstjenst, och sedermera i härvarande Trefaldighetskyrka en af S M. Adjunkten Paban anställd andlig concert,samt vid begge dessa tillfällen hörde choraler, inöfvade och utförda enligt Kongl. Hofpredikanten och Prosten Dillners method, sjungas af allmogen sjelf — eller af allmogen tillhöriga sångare och sångarinnor. Undertecknad bekänner, att Ihan vid förstnämnda gudstjenst, der allmogens eller meniga församlingens egen kyrkosång instämde med det presterliga mässandet och predikandet till danande af ett fullharmoniskt och oförgätligt belt, för första gången i sin lefnad erhöll en rätt liflig föreställning, hvad den evangeliskt-lutherska kyrkogudstjensten kan vara — i Isann, enkel, rörande, upplyftande högtidlighet. TvifvelsJutan är detta ock, hvad den bör vara, enligt sin af LuIIther uppfattade grundtanke, der den till Tempelsång lupphöjda Folksångens religiösa betydelse och vigt intager sin plats just i sjelfva den innersta hjertpunkten. fUndertecknad kan, i kraft häraf, ej annat än yttra den 1 lönskan, att den Folkskyrkosång, hvars id och methodlära genom Herr Dillner framträdt såsom en frukt af snillets och andaktens förenade ingifvelser, måtte blifva — och snart blifva — en den allmänna Svenska kyrkogudstjenstens gemensamma egendom. Han kan vid såIdan önskan desto mindre bysa någon betänklighet, som han varit åsyna villne till, att en på så enkla grunder hvi!ande och irhemtad sångkonst, långt ifrån att hos de sjungande försvaga den egna uppbyggelsen eller bort.Ileda från den egentiiga religiösa känslostämningen, tvertom förhöjer dess innerlighet och djupare bekräftar dess intryck. Också har han, i en ej fjerran från Funbo belägen landsbygd, der han under de sednare åren plägat tillbringa sina somrar, egt tillfällen att erfara det fromma 1 behof och den oskyldiga glädje, hvarmed personer, utflyttade från nyssnämnde sockens allmoge och fostrade i den derstädes under Herr Dillners kyrkoherdetid inrättade sångskolan, begagna lediga och enskilda stunder till sjungande af sålunda inlärda psalmer, eller till inlärande af nya med tillhjelp af det Dillnerska Psalmodikon, i en sinnesförfattning, dor medvetandet af en renande och styrkande andaktsöfning har inom sig upptagit de fordna folkvisornas menlösa sjelfnjutning. Upsala den 28 Decemher 4945 I