Aftonbladet – 8 juli 1847, sida 3

summan skulle betalas med skogen, hvilken man Irasibus nedhuggit. Hvad beträffar frågans andra idel, eller om de närvarande omständigheterne rättfärdiga ett dylikt ingrepp uti ägande rätten tror jag, att den måste med nej besvaras, samt att vi ännu icke äro på den punkt, som medgifver dylika I restriktioner. Skogen är nemligen ännu af det ringa ; värde att utom den, som kan användas till bjelkar joch timmer, betalar den icke några mils transportkostnad. Frågan synes verkligen vara för tidigt väckt, och jag tror, att skogen väl kommer att sparas så snart det lönar sig, eller man lär att inse den vinst, som är att skörda genom att använda skogen till bräder och bjelkar. För öfrigt torde den egna fördelen utgöra det säkraste motivet och huru litet man uträttar medelst restriktioner, derom vittnar till exempel förhållandet med ekskogen, hvilken ingalunda blifvit ymnigare på skattejorden, der huggningen var förbuden, än på frälsejorden. Tvärtom hade inträffat att förbudet till afsalu betagit skattemannen hågen att plantera och vårda ett träd, vars afyttrande var honom förbjudet. Hvad möjligheten af restriktionen beträffade förtjenade det tagas i betraktande att det vore svårt urskilja hvad som borde räknas till skogsmark och hvad till hagar, enär skiljnaden häremellan vore godtycklig, vidare blefve tvist underkastadt, hvad som skulle jräknas för odlingsmark och:hvad så ej kunde anses. Hvad frågan, huruvida förslaget är nyttigt, beträffar, iså måste jag medge att jag för 14 år sedan på min iskog införde trakthuggning och aldrig har jag funnit mig så belåten med något ekonomiskt förfoI gande. Saken har emedlertid sina betänkligheter, I För återvexten är nödigt att hela skogen. med qvarlemnande blott af fröträn, afhugges; man kan sålunda icke hugga blott den skog, hvars fällande man skulle anse nödvändigt. Här har redan blifvit tnämndt, att vi ega 235 millioner tunland skog och lika med Herr Ordföranden tror jag, att våra skogsi produkter borde utgöra cn af våra vigtigaste ex portartiklar. Mot trakthuggningen möter vidare iden svårighet att skogen svårligen kan indelas uti så många skiften, som erfordras, för att timmer, tjenligt till större bjelkar, skulle tills huggningsturen till samma skifte återkommer, der kunna återvexa. För öfrigt skulle lätt kunna -hända, att skogen på andra skiften ruttnar, hvaraf de insekter, som föröda våra skogar, uppkomma; af dessa skäl och då en vidlyftig jigeribetjening skulle erfordras jemväl för att hindra skogsegaren åverka egen skog å förbjudet skifte, nekar jag lämpligheten af den ifrågavarande restriktionen. Hr ryttmästaren Hultenheim instämde med hr von Paykull uti dess åsigt, att det vore omöjligt utfärda stadganden, som hindrade jordägare från att efter egen vilja begagna sin skog. Han önskade dock, att åtgärder för skogarnes förbättring och underbåll måtte vidtagas, och ansåg införandet af traktbuggning såsom särdeles vigtigt, om den blefve allmän. Detta införande torde dock, i anseende till den dermed förenade kostnaden, ej kunna ske så snart, men en vigtig sak vore att imedlertid vända uppmärksamheten på vården af ung skog, som i allmänhet är för litet efterfrågad. Ungskogen bör gallras och gallringen underhållas, men ingen svedjning ske; ty svedjandet är det största förderf för skogens tillväxt, hvarför talaren ansåg mötet böra uttrycka en gemensam opinion om dess skadlighet. Vårdas ungskogen i 40 år och sker vederbörlig undanhuggninog, så blir tillväxten mycket större, än man kan föreställa sig. Talaren hade på sin betydliga skog velat införa trakthuggning, men funnit gallring dessförinnan nödig. Som skogen i en Jång tid varit alldeles försummad, hade han måst fortsätta gallringen i 3 år med hela sin arbetsstyrka; men blott deraf hade han vunnit, att skogen, som förut blott gifvit 50, 60—80 tolfter bräder om året, nu gifvit 400 tolfter, hvilkas uttagande befordrar skogens framtida bestånd. Trakthuggningen bör icke , begynnas förrän efter verkställd gallring. — Talaren snsåg, att man med skäl borde kunna fordra ett förbud mot ett svedjande, hvarigenom ej blott egen skog skadss, utan äfven grannars sättes i fara. Hr Arrkentus gillade icke föregående talares åsigter, att stadgande om ovilkorlig afverkning af skog skulle för mycket ingripa i den enskildes rätt, men ville icke afgöra om tidpunkten för ett sådant tvångs införande ännu vore inne. FEritrade dock om den gamla satsen, att nöden har ingen lag, eller rättare, att nödvändigheten är den högsta lag. Till svar å den framställda satsen, att den egna fördelen skulle förmå skogsegaren till att på bästa sält sköta sin skog, anmärkte talaren, att det ej är samma förhållande med skog, som med andra jordens produkter. Hvad skogen rörer, får man ej skörda, hvad man sått, och derför draga de flesta fördel af hvad som står på rot, utan att tänka på barn och än mindre på barnbarn. Det har i sednare tid uppkommit ctt spekulationsraseri att inköpa skogshemman och nedhugga deras skog till försäljning. De som icke göra sig samvete af ett sådant förfaringssätt utan blott tänka på vinsten, resonnera så, att om de nedhugga skogen, så få de för den, ehuru lågt priset än är, ett kapital, hvaraf räntan öfverskjuter inkomsten af skogen, om blott så mycket tages deraf, som den med bestånd kan lemna. Detta förhållande blir icke battre, förrän mnationen lär sig inse, att skogen ej blott har värde för den afkastning den lemnar, utan än mer för landets klimat och kultur; att skog bör planteras för att hindra jordens uttorkning: hvilken insigt den ej kan få annat än på öfvertygelsens väg. Man anser, att om skogen hade större värde, skulle den vårdas bättre. Jag tror tvärtom att detta skulle fördubbla frestelsen till, dess nedhuggande. — Det är omöjligt att ordna skogshushållningen för hela landet, utan att lagstiftningen derom äfven sträcker sig till enskildes skogar. Detta möter stora svårigbeter; men i sjelfva Frankrike, som väl anses för ett fritt land, har man måst införa stränga skogslagar. Bland dessa har en gjort synnerlig nytta. Det finnes i Frankrike stora landsträckor, som förr lågo öde, hvaraf, ej blott staten led. förlust, utan äfven äkerbruket i trakten deromkring led. Det beslöts att på dessa sträckor skulle planteras skog, antingen af staten eller af den enskilde egaren, om denne så ville. Sedan såningen skett och skog uppväxt, hembjöds åt jordegaren att inlösa den för hvad planteringen kostat. Ville han då icke inlösa skogen, så blef den för everldlig tid statens egendom, som sköttes efter rationella grunder. Äfven P Sverige finnas många sådana ofruktbara sträckor, t. ex. de allmänt bekanta Svältorna i Westergöthland, hvilka just af den genom skoglösheten förorsakade bristen fått sitt namn. Talaren ansåg det både klokt och icke ingripande i enskildes rätt att ställa skogstillväxten updcr stalens bägn. Vigten af ungskogens vårdande har här framställts, och den bör erkännas; men det är ännu vigtigare att befordra återväxten der skog förr funnits, men blifvit förödd. — Jag lemnar derbän huruvida den förevarande frågan är för långt utsträckt; men .det vore redan ett stort steg till vinnande af skogsförkofran, om -den opinionen uttrycktes, att åtgärder