Aftonbladet – 5 juli 1847, sida 4

iter bonom sjelf lära sig bruket af Psa!modikon, hvarefter han ock sjelf på egen hand, eller för sitt nöje i medsångares sällskap, inlär från Sifferboken vid Psamodikon tonfalen af sin anvisade stemme. En kort repetition med hvar stämma serskiidt och ala tillsammans he:gedagen före den, då sången är bestämd att utföras, ger sedan en chör, värdig Gudstjensien, och skekligheten växer derefter af sig self. med fortsättningen Au så är, får jag bestyrkas af erfarenhet, och alt denna sång högt uppiiivar och välsignar Gudstjensten, derom må härunder intagna betyg viserda. Mödan är elt nöje på de hegedagars aftonstunder, som man dertill beqvämast utväjer. Fyrstemmig sång under årens bögtider är det bästa och, efier min erfarenhet af alla andra möjliga sätt, som icke ledt till ändamålet, det enda verksamma medlet alt vinna en ren, Gudstjensten värdig, enstämmig kyrkosång. Endast genom sång i stämmor öfvas Församlingens öra och sinne för det sedliga, anständiga, andaktsbjudande. Hvar och en om Svenska Kyrkans anseende hos utlänningen och inom landet ömsint Herde måste såras af det förklenande, det christliga namnet förnärmande omdöme, hvilket om vår Kyrkosång skallat kring Europa från en af Tysklands fromma och lärda Theologer, hvilken, som Hospes, hos oss bivistat ett Presimöte. Dot läses i Ev. Kirchen-Zeitung för Febr. 1844, och lyder i trogen öfversätning, som följer : Uti ingen kyrka i Sverge fann jag en nöjaktig, fulllonig Kyrkesång, men outplånligt är mig det motbjuadande intryck, hvilket sången i några kyrkor efterlemnat. Det var ew verkligt bellum omnium contra omnes Man tyckte sig höra al:a skalans toner på em gång, hvarvid, oaktadt föresjungarens väldiga stamma, hvar och en gick sin egen väg, och, i cupphörligt sväfvande toner, omkrusade den fortgående melodien. Ett sådant skri kan blott en, alkifrån ungdomen, hörsinnet döfvande vana bli drägligt, men bjertats upplyftelse blir dock en omöjlighet. Hura mycket af sanning eller öfverdrift denna dom innebär, må ovaldige afgöra; men visst är, att vår Kyrka lätt kan afskudda sig detta, vare sig mer eller mindre förtjema eller al:deles oförtjenta vanryckte, och a!t sång i stämmor är ett lätt och säkert medel dertill. Genom den kan et jältesteg tagas till sångens, gudstjenstens och äfven predikoordets upplifvande, synnerligen behöffigt i en tid, då ordet ensamt vanligen sä litet belönar arbetarens möda för tro, fromhet, omvändelse och bättring. Kyrkosångens enkelhet, grundad i naturen af dess beslämmelse, gör den svårlärda, för sitt konstrikare ändamål förträffliga notskriften för folket mer än öfverflödig. Ehuru nödig för organisten, är den detalls icke för folkev och församlingen, för hvilken sifferskriften är mer än tillräcklig. Dess till det underbara gränsande lättlärdhet år öfverallt känd genom Psalmodikon, ehvar detta ej blifvit försummadt, hvilket, der så är, snart kan hjelpas. Läraren till fyrstämmig sång ibland folket behöfver ingen högre musikalisk bildning... Det är nog, om han har öra och håg att sjelf från psalmodikon inhemta till färdighet de fyra stammorna och nedlåter sig aw vid öfninger genomgå dem med sångare af hvar stämma serskildt och alla gemensamt. Kan han på klaveret slå den erkla Mässan och Psalmen, så är detta godt; men afven utan denna förmåga kan ban lyckas, om han vill. När vid utförandet en röst är säker i hvar stämma, hvilket lätt vinnes, då följa de andra, efter måtulig öfning, utan svårighet. Man har klagat öfver mängden: af melodier och deras svårlärdbet för folket ehuru deras antal ibland oss icke öfverstiger 300, men kort efter Reformation, utan klagan, i Tyskiand uppgingo till 2330, då hvar psalm hade sin egen melodi, med vård om psalmordens sinne, ämne och innebåil; EW bevis huru säng i stämmor öfrar församlingeas öra, må anföras: Efier 3 å 4 år kan man, ehvar sång i stämmor varit införd, välja hvilken obekant meledi som helst. Den genkännes från Orgeln, och församlingen sjunger, redam: vid 2:dra och 3:dje versen, så säkert och fu!ltonigt, som vore melodien känd och öfvad efter åratal. Redan i Aprit förlidet år utgick Hans Maj:t Konungens Bref till Domkapitlen om Dess höga bifall till Rikets sist församlade Ständers underdåniga önskan om utgifvrandet af en Kyrkopsalmbok med Melodier och Fyrstämmig harmoni i Sifferskrift, hvartil! undertecknad bifogade tryckt anmälan om subskription för Kyrkor, Skolor och enskildta. Den har så litet haft framgång, alt visshet ännu icke är vunnen om säkerh t emot förlust vid. bokens utgifvande af trycket. Frän fem Stift är ännu subskribenternas antal icke kändt genom inkomna listor: Från flere af: de öfriga är den knapp, från ett af de större endast 39 exemplar. Jemte förbindligaste anbållan om snaraste insändande från dessas Stift af subskriptionslistorna, anmäles boken till subskription å nyo offentligen, med vördsam anbållan till alla, som viija understödja detta för kyrkosången vigtiga företag, att till undertecknad elier förläggarne Hrr P. A. Norstedt Söner i Stockholm insända enskild ellar samfäldt subskriptionsförbindelse. Bokens pris blir 332 4 Rdr Bko för bundet exemplar. Tierp och Ö. Våla i Maj 4847. JoHAN DILLNER. Undertecknad bar både i Funbo och i Upsala kyrkor hört sång, exequerad efter Hr Prosten Diilners maothod, af röster bland allmogen af båda könen. Han har hört denna sång med lika stort nöje, som sann uppbyggelse. Jag har gjort mig underrättad om den method genom :hvilken undervisningen i denna sång blifvit rmaddelad. Jag bar funnit den lika lättfattlig, som ändamålsenlig, och kan ej annat än. högeligen önska dess allmännare användande, såsom ott lika ypperligt, som enkelt musikaliskt bildningsmedel, hvilket, rätt nyttjadt, icke blott skulle bilda en kärna för kyrkosången i stämmor, utan ock högst fördelakvigt verka på renheten af den unisona Choralsången. Hr Prosten Dillners Siffersystem, som upptager kyrkotonarterna, inskränker sig inom octaI verna, och på em gång inleder till kännedom af åe enklaste melodiska och harmoniska förhållanden, samt af sjelfva kyrkosångens natur, användt såsom det-blifver i IHr Prostens Kyrko-Psalmbok, synes mig således väl värdt den uppmarksamhet och bifall der redan vunnit, loch skulle jag för min del högeligen önska, att den af trycket måtto utgifvas, och blifva em altarets egendom i enlighet med den åsigt, som Rikets Ständer idetta ämne yttrat. Upsala den 26 December 4845. i E. G. GEIJER, Bland de både uppbyggligaste och njutningsrikaste stunder af sin lefnad räknar undertecknad de timmar, då han i Funbo kyrka bivistade en Böndagsgudstjenst, och sedermera i härvarande Trefaldigbetskyrka en af S. M. Adjankten Paban anställd andlig concert,samt vid begge dessa tillfällen hörde choraler, inöfvade och utförda enligt Kongl. Hofpredikanten och Prosten Diilners method, sjungas af allmogen sjelf — eller af allmogen tillhöriga sångare och sångarinnor. Undertecknad bekänner, att han vid förstnämnda gudstjenst, der allmogens elle? meniga församlingens egen kyrkosång instämde med det preslerliga mässandet ech predikandet till danande af ett fullharmoniskt ock oförgåitligt helt, för första gången i sin lefnad erhöll en rätt liflig föreställning, hvad: den evangeliskt-lutherska kyrkogudstjensten k:n vara — i sann, enkel, rörande, upplyftande högtiilighet. Tvifvelsutan är detta ock, hvad den bör vara, enligt sin af LuItther uppfattade grundtanke, der den till Tempelsång r.upphöjda Folksångens religiösa betydelse cch vigt intager sin plats just i sjelfva den innersta hjertpunkten, Undertecknad kan, i kraft häraf, ej annat ön yttra den önskan, att den Folkskyrkosång, hvars id och methodSl lära genom Herr Dillner framträdt såsom on frukt af al snillets och andaktens förenade ingifvelser, måtte blifva ni — och snart blifva — en den allmänna Svenska kyrkotil gudstjenstens gemensamma egendom. Han kan vid sådän önskan desto mindro hysa någom belänklighet; som ban varit åsyna viuno till, att en på så exkla grunder hvilande och ishemtad sångkonst, långt ifrån att hös de sjungande försvaga den egna uppbyggelsen eller bort!eda från den egentliga roigiösa känslostämningen, tvert1-1om förhöjer dess innerlighet och djupare bekröftar dess intryck. Också har han, i cn ej fjerran från Funbo belägen landsbygd, der han under de sednaro åren plägat tillbringa sina somrar, egt tillfällen att erfara det fromma ta)behef och den oskyldiga glädje, hyarmed personer, utr, flyttade från nyssnämnde sockens allmoge och fostrade 3 li den derstädes under Herr Dillners kyrkoherdetid in1o rättade sångskolan, begagna lediga och enskilda stunder ,till sjungande af sålunda inlärda psalmer, eller till in3 lärande af nya med tillhjelp af det Dillnerska Psalmolackon. i en sinnesförfattning. der medvätandet af en reFR RT 1 ER 0 or