Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 2

— 5 Vår kärlek, älskade Albertina, skall förjaga sorgern; och vi... jag säger det med tillförsigt ... åter blifva lyck liga! Jag fruktade för att låta dig veta, att kanhända fa tigdom och brist kunna blifva vår lott... denna frukta var onödig ... du är lika frimodig, som uppoffrande! D skall ock Försynen gifva oss kraft att bära ett oförskylc lidande! Gustaf gick ut att spänna för sin häst... Under tide tillsnörde Albertina kappsäcken och såg noga efter, or hågot vore glömdt. De bjelptes åt att bära ut kappsäcken och matskrin samt nedlägga dem i slädan, och åter inkomne, sedan staf påtagit sin pels, knöt hon skärpet omkring honom. Hittills hade hon förmått bära sin oro, sin ångest; me nu, då han stod resklädd, färdig att lemna henne, att 1 en brottsling flykta ur sitt hus ... nu brast hennes kons lade mod... hon kastade sig i hans armar... det föreko henne, som skulle han för evigt slitas derutur... henn gråt blef konvulsivisk ... )För Guds skull, Albertina, sansa dig! Du dödar mig sade Gustaf, som var nära att afkasta pelsen och qva stanna, följden måtte blifva hvilken som helst. Du gör det till en omöjlighet för mig att resay til lade han, att lemna dig i detta tillstånd. Våldsamt bekämpade hon sin rörelse. Jo, res, resl: Jag skall vara lugn, jag lofvar det. M när får jag bref ifrån dig? Så fort jag kommer till ort och ställe, skall jag gen: skicka bud... jag hoppas att inom fjorton dagar tå åter dig! Till dess; lef vällp Han störtade ut, Albertina nedsjönk på en stol. I nattens tystnad, c ej bröts af minsta ljud, hörde hennes lyssnande öra bull af den bortilande hästens språng. Den olyckliga nedkastade sig bredvid sitt barn.