Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 1

För bans inbillning framstodo hastigt upphofsmännen till hans olycka. Ett ögonblick kände hans raseri inga gränser... han skulle störtat ut, sökt upp sina förföljare, dödat dem, så framt icke den kristliga uppfostran han erhållit, lärt honom, alt den Allvetande öfverallt omgifver, beskyddar, och alt, då han tillåter brott, hämden äfven är honom förbehållen. Detta påminte honom om de olyckligas enda tillflykt. Han kastade sig på knä och uppsände de mest brinnande böner till den Allsmäktiges tron. Ännu har aldrig någon, hvars andakt varit sann och uppriktig, saknat bönhörelse. Likväl icke så, som skulle Gustaf nu ej vidare hafva känt sin olycka, sina qval. Nej, han kände dem lika djupt; men ej såsom nyss förut, tröstlöst... han kände dem som man, såsom den der kunde bära sitt öde... Han ägde ju i sin oskuld sitt säkraste värn; han såg, att han ej var öfI vergifven af Gud, som skickat honom vänner, hvilka vakaIde öfver hans säkerhet... med ett ord: han kunde tänka öfver sin belägenhet och taga sina mått och steg derefter Han ryste... natten utbredde sin mantel öfver jorder . det var den sista aftonen. . . visste han väl, när har låter skulle få kalla något hem sitt? Med manlig kraft qväfde han denna grufliga tanke. Men det återstod honom att droppe för droppe tömma för Itviflans bägare. Albertina ville muntra honom... pladdrade om den stundande julens nöjen... om sin glädje att i deras hus få emottaga sin svärmor... Hvartenda af hennes ord var för honom ett dolkstyng Omsider var stunden kommen, då olyckan omöjligen längre kunde döljas för Albertina. Deras tjenstfolk hade gått till hvila; de voro nu ensamme. Den unga husmodren, som arbetat hela dagen, var trött och ville börja att afkläda sig, då hennes man bad henne dröja.