Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 1

x SET ON), EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET. ANDRA DELEN. : TJUGUSJETTE KAPITLET. Ett rof för outsäglig ångest, tillbragte Gustaf den qvalfullaste dag han någonsin genomlefvat. Förskräcklizast af allt var, att han ej med en blick, ett ord, under loppet af hela dagen vågade förråda sig för Albertina. Bekymrad öfver hans förstörda utseende, efterfrågade hon hvad som händt; för att undvika hennes frågor, nödgades han föregilfva en pinsam hufvudvärk. Hvad han då led af hennes oro och af den långt grufligare, som väntade henne! Lik en osalig ande drefs han till och ifrån sitt barns vagga: sött slumrande och leende i himmelska drömmar låg der den lille Albert, hanshjertas förtjusning. Skulle han någonsin återse honom?... Men rysligast af allt var den röst, som dånade omkring honom, inom honom... din makas öde!... Kallsvett betäckte hans panna. Han beslöt att stanna och trotsa allt! Då ihågkom han åter den faderliga vännens ord: fastän oskyldig är du redan brottslig dömd... fälld... Dessa förfärande ord genljödo i hans inre. Ditt namn fläckadt, din maka, ditt barn vanärade! ... Hon måste följa mig! sade han till sig sjelf under namnlös ångest. Jag kan ej lemna henne, ett rof för den gräsligaste förtviflan. Men... rånad... plundrad, som jag blir ... hvar.... hvar skall jag med henne och vårt arma barn finna ett hem, en fristad?... Jag är ju en flykting, fördrifven genom andras ondska och brott! ) Se A. B. M 99—4102, 105, 108, 109, 111, 143, 115, 116, 118—4121, 132—136, 138—144, 146, 147 och 149.