Aftonbladet – 3 juli 1847, sida 1

Det osäkra, darrande, olycksbådande i hans röst för. skräckte henne; hon betraktade honom med bestörtning hans utseende var så vanstäldt, det kunde ej härleda sig endast af illamående; nu insåg bon det och förmådde med möda fråga hvad som händt. Albertina! sade han med knappt hörbar stämma och utbredde sina armar. . Hon kastade sig i den öppnade famnen, slog sina armar om hans hals; han lutade sitt hufvud emot hennes brös! och började gråta. . . Store, evige Gud! Hvad har händt?... Din process? ...) Det är den!... Trots all min oskuld ... oaktadt jag räddat deras lif... har man beslutit att finna mig brotts lig... man ämnar döma mig såsom hufvudman för de upp retade bönderna. I morgon skall jag arresteras... Ja har sagt dig det straff, lagen utstakar för den, som befria redan häktad fånge, och mina domare hafva afgjort, at det skall vara jag, som befriat honom., Albertina hade bleknande afhört honom, och betogs a så stor förfäran, att hennes ögon förblefvo torra ...henne mun tillsluten . . . pDet gifs blott ett enda. medel att undgå denna för följelse . -flykten ...y suckade Gustaf. Den förstenade Albertina återfick lif och rörelse. Så fly dål ropade hon. Älskade Gustaf, fly!... Mer hvart?... Till din mor?... Nej, der skulle jag genast ertappas. Du känner der gamle redlige skepparen Dahlfors på Lidön i skären ... til honom vill jag taga min tillflykt, der är jag i säkerhet...) Nåväl, res! Res genast! Jag skall strax lägga in din: nödigaste kläder och matsäck... Frukta ej för min skull... då jag vet dig vara i säkerhet, skall glädjen deröfver skänka mig krafter att uthärda din frånvaro... Jag har ju vår Albert! Men du? Hvad har du..-.?