Aftonbladet – 2 juli 1847, sida 1

SET ON), EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET ANDRA DELEN. Dimman höljde hela nejden och den lösa snön hindrade både hästens tramp och medarns att höras .... Men fruktan har skarpa öron: : pTyst! sade bondsumman; jag tyckte jag hörde någor köra nyss! t Mannen öppnade dörren för att lyssna. Ilan hvarken såg eller hörde något.... Men, i detsamma han ärnade slå igen dörren, varsnade han en trehöfdad, mörk, olycksbådande gestalt insvept i dimman; den stod framför honom, liksom Lodas ande framför Fingal vid foten af Sarnos torn. Men han behöfde icke den mörkhruna Lunos klinga, för att klyfva den dimmiga anden; den delte sig af sig sjelf itre delar... han anade genast hvilka desse voro, och stod betagen al fasa och förskräckelse. Hvarföre står du och håller. dörrn öppen far? Det blir ju så kalit i stugan! ropade gumman, som, sysselsatt med att ligga is i kylfatet, ej märkte orsaken till mannens ångest. nt ij pHerre Jässus, mor du! Vi lär fälle bli illa fast vi! sade mannen halfhögt och tog ett djupt andedrag. Gamman vände sig om... de begge herrarne hade nu stigit in. : Åh; det är inte värdt att vara så rädd om värmen, när man blir funnen med sådant här! Ni kan nog få frysa värre, än nu! sade Berg i det han Jade handen på pannan: Karl! hvad har du tagit dig före? Du tjufbränner! Enligt lag och Kongl. Maj:ts förordningar gör jag beslag på denna pannan, utbrast Blomberg. — .Se A. B. MM 99—102, 105, 108, 109, 414, 113, 115, 146, 4118—121, 132—136, 138—4144, 146 och 147.