Aftonbladet – 2 juli 1847, sida 1

Ja, han stammar så dugtigts, inföll Blomberg försmädligt, kaphända bränt i kompani...? Hur understår ni er alt säga något sådant? ropade Gustaf häftigt, sprang fram och kastade sig med raseri öfs ver landsfiskalen. : Just nu återkom gumman, åtföljd af nästan hela byns befolkning. När hon såg sin man fängslad, började hon skrika och gråta. Så många, som kunde få rum, trängde sig in i stugan, och vid åsynen af Gustafs öfverilade gerning väcktes bonddrängarnes kämpalust. Med skenbar köld utöste de icke så alldeles tysta svordomar öfver bränvinsfiskaler och ett mummel: slå ner dem! slå ner dem! gick genom hopen. Några anföllo kamrern och länsman, andra befriade fången. : Härvid återfick Gustaf sin besinning; han hade temmeligen försvarligt klappat upp landsfiskalen. Nu sökte han att stilla oväsendet, och kom in i den klungan, som befriat bonden. De, som utgjorde den, blefvo nu de värst anfallande. Med yttersta möda lyckades Gustaf rädda kronobetjenternas lif; nästan sönderbultade kommo de, med hans och en annan temligen förståndig karls tillbjelp, i sina slädar, och anträdde det snöpliga återtåget. TJUGUFEMTE KAPITLET. . För någon tid sedan sågo vi professorn och kyrkoherden i Aker och D.hlby, Pehr Svedelius, på språng i en prestaffär; nu se vi honom åka bor!, för att rädda en oskyldigt anklagad. Af ett lätt uppbrusande; men gladt lypne,: något Tallen F— z för gyckel, var han en ytterst bederlig, vänfast man, deltog — 1 hbjertligt i andras motgångar och sökte, så vidt i hans förmåga stod, alt mildra dem.