Aftonbladet – 2 juli 1847, sida 1

Bonden ville smyga s:g ut. Stanna, karl! fortfor landsfiskalen. Stanna, säger jag dig! tillade kamrern. Pelle, håll honom!... Vänta du! länsman är strax här!s och med detsamma gaf han bonden ett slag af knytnäfven i ansigtet. Dessa tilltal, åtföljda af kindpusten, gjorde mannen perplex för en stund. Han stod och ref sig bakom örat, men, oaktadt han var betagen af öfverraskning, såg han ändå ut nästan som om ingenting förefallit. Länsmannen inträdde nu. Fan och den andra drängen närmade sig och började lossa hatten på pannan. Nu blef bonden först rätt rådlös, och lyfte handen för att åter klå sig bakom örat. Hvad, karl? skrek Bergen: skall du understå dig att lyfta upp handen emot landsfiskaln? och höjde käppen öfver hufvudet på bonden. Herre Jesus! slå inte far! skrek en liten flicka och ryckte kamrern i rocken. Tyst, satungelb röt Bergen och sparkade till flickan, så att hon föll omkull och stötte hufvudet cmot kylfatet. I detsamma hviskade Pelle till hustrun: Mor! spring till. Wäsström! han och kamrern äro goda vänner ! I ögonblicket försvann hon, ej aktande på sitt barns skri. Men fadrens tålamod var ute.... Herre! dundrade han till, ;rör inte mitt barn! för si Jå blir jag arg... hon är ingen satunge, hon....s Hvad djn är hon då, när bon är dotter åt en skälm och en.karhalje? röt landsfiskalen. Och nu började en ström af ovelt flöda öfver begge berrarnes läppar. : Det lyckades... bonden blef ursinnig, bröt ut i en förfärlig svordom och slog knytnäfven i bo. det, så att bunkar och trätallrickar boppade i golfvet. Mera ville berrarne icke.