I. med större fördel begagnat mig af vallhjon. Me den dräng och en hund bevakas boskapskreaturei Tlätt och säkert äfven emellan klöfyeroch sädesfäl ten; ja äfven större, af. 60 till 80 stycken djur be stående svinahjordar, hafva på detta sätt, utan der ringaste olägenhet, vallats, sedan de under de förste dagarne blifvit vanda ur:sitt vildhetstillstånd. Er sak bör härjemte tagas i betraktande, att i den mår vår folkmängd ökas, vore det icke ur vägen att er tillgång till arbete framdeles bereddes för en del a folket, genom att vara vallhjon; och sådane arbetare voro i alla hänseenden lika nyttiga, som vanliga da gakarlar. På en stor egendom kostar ett vallbjor säkerligen mycket mindre, än de många såsom et nät öfver ägorna utspunna gärdesgårdarne, som nu måste underhållas. Dessutom är vanligen förhållandet det, att der gärdesgårdar finnas, sker mycket mera ohägn, än der de icke finnas. De upprifvas ofta med flit och ibland till och med uppbrännas de af okynne; och klagan öfver ohägn är lika allmän, som den vanliga undskyllan, att denna klagan är obefogad, ty felet ligger uti de dåliga gärdesgårdarne, som icke förmå freda. — Allt detta obehag, allt detta förfång skulle upphöra genom et! nytt stadgande i den syftning jag haft äran antyda; ett stadgande, som visserligen skulle rättfärdigas a! de förhållanden jag påpekat. Om ock — hvilket icke kan förbises — en sådan förändring af den närvarande stängselförfattningen skulle synas hård för mången mindre jordbrukare, så vore detta, såsom vid nästan hvarje annan förändring, endast ett öfvergående ondt, som icke kunde jemföras med den onekligen stora nytta en sådan lag skulle medföra. I öfverensstämmelse med hr Kylberg hemställde derföre hr öfverste Anckarsvärd till den närvarande församlingen, att allmänt och kraftigt uttala den åsigten, att för Sverije behöfva vidtagas de mest kraftiga åtgärder till förändring af den nuvarande stängselförfattningen. Kammarherren af Forselles instämde i hvad föregående talaren yttrat och tillade: En i landtmannaekonomien mycket bevandrad fransk landtman yttrade en gång till mig, att det var förunderligt, att i Sverige se så många träd staplade på hvarandra, för att ruttna, som skulle kunna förslå till bränsle åt Frankrikes 30 millioner innebyggare under 40 års tid. Sverige är ock det enda land der gärdesgårdar allmänt begagnas. Om man genomreser Tyskland, Italien, Frankrike, ja de flesta europeiska länder, finner man. ingenstädes sådane hägnader som, utom det att de äro mycket skogsödande, fordra en oerhörd möda cch kostnad att uppsätta och underhålla. — Principen för den utländska lagstiftningen i detta ämne har varit den, att skydda jordägaren emot de oskäliga djuren, och att ålägga ägaren af de sednare, att vakta dem och ansvara för det ohägn de kunna göra. Här hos oss är deremot lagens mening, att ägaren af jord skall värna sin frukt emot de osjäliga djuren. Häruti ligger en väsendtlig skillnad, från hvilken ock det nu öfverklagade onda helt och hållet härleder sig. Det är visserligen sannt, att en förändring i den bestående Jagen skulle menligt inverka på många bestående intressen. Men vill man uträtta något verkligt godt och allmänt nyttigt, så får man icke fästa sig vid mindre svårigheter. Man måste vidtaga någon genomgripande åtgärd till förändring af denna många århundraden efter sin tid stående författning. Lika med hr Anckarsvärd tror jag visserligen, att otaliga missbruk skola i början komma att äga rum, att den mindre väl lottade jordbrukaren skall befinnas tvehogsen, innan bruket af vallbhjon kommer riktigt till stånd. Men jag är öfvertygad, att genom kraftfull vilja, genom uppmuntran och tillsyn af dem som styra länen, ja möjligen genom föreningar och premier, skulle snart så väl de större åkerbrukarne, som de mindre, finna sig vid den ifrågavarande förändringen; — finna sin egen fördel i upphörandet af de kostsamma och skogsödande gärdesgårdarne; — och hvar och en, som känner huru den mindre jordbrukaren ofta måste slarfvigt undangöra sitt vårbruk, för att medhinna iordningsättandet af sina gärdesgårdar, inser äfven klart af huru stor nytta en förändrad lagstiftning härutinnan skulle blifvav; — och yrkade derföre talaren en opinionsyttring för upphäfvandet af nu gällande stängselförordning. Kammarherren C. S. v. Paykull anförde: Lika med de föregående talarne inser jag visserligen svårigheten att hålla våra vanliga hägnader vid makt, äfvensom huru mycken skog, som derigerom ödes och huru mycket arbete, som derigenom bortslösas. Det är redan yttradt af en talare, att en stängselförfattning, som gäller lika från Sveriges nordligaste till dess sydligaste del icke kan vara rätt lämplig. Det kan synas, som om det vore riktigast att den princip uttalas, att ägaren till kreatur är skyldig att ansvara för det ohägn, som dessa kunna göra; det kan synas riktigt såsom princip, att den, som har en odlad jord, icke måste behöfva att kringbygga den med gärdesgårdar. — Men jog hemställer huru en lag skulle kunna stiftas, som ålade t. ex. de Norrländska nybyggarne att ansvara för de kreatur, som de utsläppa på de vidsträckta skogarne, och som ofta måste återsökas 43 å 20 mil från hemmet; huru de skola kunna ansvara för det obägn dessa kreatur möjligen på sådant afstånd kunna göra. Man talar om vallning. Men huru skulle man väl kunna tillförbinda en sådan nybyggare att låta volla t. ex. sn häst. som han sålunda utsläppt på de stora sko