Aftonbladet – 29 juni 1847, sida 3

0 MMM—— . Med en illparighet, svenska bonden egen, och som röjer sig i ena viss blinkning med ögonen, svarade häradsdomarea: Kära herre! Jag får fälle inte längre säga Gustaf nu till gita karln, kan jag förstå... Jag visste nog, hvad jag gjorde, jag! Presten är död, skall ni veta.. Död?! Ja, just död! Och nu berättade h:n händelsen med :den resande. Gustaf runkade på hufvudet. Hans närmare kännedom om folket kom honom att frukta den mystifikation af egen art, som här cckså verkligen ägt rum. Nå,, svarade han, som ingenting hindrar menniskor att dö, så har man derom ej något att söga... det visar sig snart. — (Forts.) CARL von ZEIPEL. 47 I