i det afseendet än åt den fattige; icke mindre rätt åt den som arbetar med sina händer allenast, än åt den som dervid biträdes af ärfda eller förvärfda kapitaler. Jag vet icke hvarföre vi skola vara så rädda för hemmansklyfning. Det är sannt att den kan missbrukas; men missbruk borde man här icke tala om: ty missbruk tillhör vederbörande att rätta. Man har här talat om Irlands exempel Jag tror icke alt någon jemförelse emellan nämnde land och Sverige härutinnan kan äga rum. Såsom engelsman måste jag med blygsel erkänna, att det är engelsmäns förtryck och dåliga styrelse i fordna tider, samt de nuvarande utom Irland boende irländske jordägarnes fullkomliga försummelse af sin jord, som är orsaken till eländet i detta land. Det vore för vidlyftigt att härom ingå i några detaljer. Men för att återgå till vårt eget land, så kunna vi icke komma till någon fullkomning i vårt åkerbruk, utan att vi sträfva att lyfta den mindre förmögne arbetande klassen närmare målet: sjelfständighet och oberoende. Vid min sista resa i Skottland, frågade jag professor Low hurudan den arbetande klassens ställning i Skottland i allmänhet var. Han svarade mig då. att den skottske arbetaren känner sina pligter och vet att uppfylla dem. Det är allmänt kändt att förhå!landet ej är sådant hos oss. Jag har haft mycken beröring så väl med svenska som skottska arbetare, och jag har af erfarenheten funnit att de förra kunna bildas till samma arbetsskicklighet som de sednare. Må vi allenast bemöda oss härom; må vi inse vigten och värdet af dugliga och för yrket fullt utbildade arbetare, samt af alla krafter sträfva att komma till detta mål, och i samma mån som vi få skickligare arbetare, och dessa se sin utkomst för framtiden betryggad, i samma mån skall det blifva möjligt att förkofra vårt jordbruk, att höja dess produktion, så att alla landets barn finna sin utkomst. Om Sverige genom ett förbättradt åkerbruk kan blifva i stånd att föda och sysselsätta eti tredubbelt antal menniskor, behöfva vi då vara rädda. för att medgifva den mindre bemedlade arbetaren rättighet att förvärfva jordegendom. Man tror att en ökad folkmängd skulle blott blifva en börda för fattigvården, Men vid ett förbättradt jordbruk har man sysselsättning äfven för barn, ja till och med för eljest orkeslösa äldre personer. Hufvudfrågan är blott att jordbruket ordnas så, att alla arbetare användas på sin rätta plats. Brist på arbetsförtjenst kommer visst icke att saknas, om åt jordbruket egnas det arbete, som för dess ändamålsenliga bedrifvande är nödigt; och för folkökningen behöfva vi icke att frukta, om den ökade folkmassan uppfostras till sedliga och arbetsamma medborgare. Kammarherren Nils Tersmeden anmärkte, att den väg, som här blifvit beträdd af flere talare, afledde från mötets egentliga mål; — och uppmanade derföre hvar och en, som vidare öfver den omtvistade frågan — hvilken egentligen tillhörde lagstiftningens gebit — hade något att andraga, att undvika en onödig och twöttande vidlyftighet. Förste expeditionssekreteraren Ri hert begärde åter ordet och anförde följande: Jag har här hört talas om Irland, och jag kan ej underlåta att säga några ord i anledning deraf. Det vore för långt att här beskrifva hvad Irländska folket lidit under ett sex hundraårigt förtryck. Irlands jord är delad, icke i små stycken utan i stora klumpar, emellan några få rika godsägare, som förtära sitt öfverflöd utom landet. Det är dessa, som med sina arrendatorer och underarrendatorer utsugit det fattiga folket och bragt millioner menniskor derhän, att de hvarken kunna eller få köpa en joräbit, utan nu nödgas, på de storas eller deras handtlangares auktioner, täfla om ettåriga arrenden af en koja och ett potatisland. År det då den fattiges frihet, eller den rikes öfvervälde, som; är skuld till Irlands usla belägenhet? Jag tackar Gud, att svenska folket aldrig undergått ett sådant förtryck, och jag är säker, att det hädanefter aldrig skall komma att undergå det. Huru man, med någon kännedom om rätta förhållandet, . kan i förevarande fråga hemta exempel från Irland, förstår jag icke. — Man har nämnt naturrätten, såsom den grund, hvarifrån jag skulle hafva utgålt. Jag har ej omtalat någon naturrätt, utan endast den rätt, som i staten förverkligas. Jag känner ingen annan; och jag är fullkomligt öfvertygad, att den rätt jag tagit till grund för mitt yttrande, är sådan, ! att den verkligen ligger inom statens idt och följaktligen också, förr eller sednare, måste göra sig) gällande i staten. Att rätt motsvaras af pligt, är! mig ej obekant; men hvarje pligt kan ej kräfvas ut : I samma stund som rättigheten utöfvas. Man kan li ej af hvar och en, som gifter sig, fordra garanti för! hans förmåga att under sin lifstid föda hustru och : barn, och att lemna så mycket efter sig vid sini löd, att de ej falla andra till last. En sådan ga-Jt anti skulle bli ganska svår att lemna. Den, som l: ir stor kapitalist eller jordägare i dag, kan vara l! attighjon vid sin död, likasåväl som idkaren af env ringa näring eller ägaren af ett obetydligt jord-! stycke. Embetsmannen har icke heller någon ga-! ranti att erbjuda i denna del. Jag känner det medjis mig sjelf. Jag har en ganska liten hemmansdel ilf 1 1 ( 1 E I ord; jag lefver endast af mitt arbete; om jag geom lättja och liderlighet gjorde mig ovärdig att ita statens bröd, skulle jag, med bustru och barn, örsjunka i långt uslare belägenhet, än den fattige, om föder sig med sina händer. När man nu för? ippfyllandet af den ifrågavarande pligten icke forlar — eller rimligen kan fordra — några garantier vf kapitalisten, den större jordägaren eller embets-f nannen, eller ens af den, som lefyer blott af hand-)t bete utan jord, ges det då något tänkbart skäl,s 1varföre man skulle fordra en sådan garantiaf den ä llena, som vill lefva af handarbete med jord, af ien nemligen, som vill ärligt förvärfva en jordtorfya