:lom missbruk af 48S7 års författning, utan vid dess lrätta bruk; ty om densamma jiakttoges, så skulle Iden för Norrland blifva ganska välsignelserik. Jag löfvergår till Calmar län, der jag nu bor. Baron Raab, som äfven är från denna ort, har redan före mig yttrat sig. Jag instämmer uti hvad han anfört. Af min egen erfarenhet har jag fullkomligt bekräftadt, att dugliga och trefna menniskor öfverJallt kunna taga sig ut i Sverige äfven med mindre Tjordlotter. — Talaren anförde vidare, att han unIder sina resor funnit fördelen afjordstyckningen äfI ven bekräftad af förbållanderne i Rhendalen m. fl. Istädes. Prosten Holm tillade upplysningsvis till hvad han TT förut anfört, att så väl inom Själevad som angränIsande församlingar finnas personer, som omkring 20 lår innehaft odlingslägenheter, utan att derunder ha .luppodlat så mycket, som ett kappland. Och ansåg Thr H. dessutom, att det genom jordstyckningen blir brist på tjenstfolk; att bonden skulle få svårt att Iskaffa sig nödigt antal drängar, då dock burgne bönder äro just de, som borde verkställa uppodiingar. Förste expeditionssekreteraren Riskert: I afseende på erfarenheten, såsom grund för bedömandet af föIrevarande fråga, instämmer jag fullkomligt i det Iskriftliga yttrande, som inkommit från min emI betsbroder lagman von Röök. Det är mer än 30 lår sedan jag började tjenstgöra såsom domare; och ljag har under denna tid haft tillräckligt tillfälle att se, huru välgörande för den fattigare folkklassen det varit, att kunna förvärfra äganderätt, eller säker besittning för längre tid, å mindre jordlotter, och buru litet således denna styckning af jorden baft menligt inflytande på trefnaden eller sedligheten hos nämnde folkklass. Möjligtvis kan erfarenheten i orter, dem jag ej känner, eller under omständigbeter, hvilkas orsaker här ej kunna undersökas, hafva gifvit anledning till andra slutsatser. Jag tror dock, att Jen samhällsfråga, så vigtig och så genomgripande som denna, ej får bedömas endast efter spridda erfarenhetsrön. Jag kan ej förstå annat, än att den måste betraktas från en högre synpunkt, från den nemligen, som antydes af sjelfva principen för det rättsförhållande, hvari frågan äger sin egentliga beI tydelse; och med.all aktning för den mening, som blifvit yttrad mot vådan af att vid ett så beskaffadt möte som detta ingå i principfrågor, kan jag ej underlåta att som hastigast vidröra hvad jag i detta hänseende funnit nödigt för att stadga ett omdöme i saken. Men vid formen af frågan måste jag först anmär,ka, att, genom en cirkel i uppställningen, svaret en alltför långt drifcen styckning af jorden, och detta måtte vara detsamma som en styckning, hvaraf någon skada eller något mehn följer. På denna följd nu förutsättes såsom gifven; kan väl frågan icke annorlunda besvaras, än med Ja. : Ville man åter med alltför långt drifven förstå en styckning öfver hvad gällande lag tillåter, så ligger svaret likaledes i frågan, emedan öfverträdelse af lag alltid måste vara menlig, åtminstone för sedligheten. När frågan således icke klart uttrycker hvad de anförda orden rätteligen skola beteckna, blir tydningen underkastad det subjektiva tycket; men på någonting så obestämdt som detta, kan väl svårligen byggas en bestämd erfarenhet; eller derom afgifvas intyg. Finnes nu ingen -måttstock för hvad som verkliIgen menas eller bör menas med alltför långt drifven jordstyckning — och någon sådan lärer omöjligen kunna utfinnas under de ytterst skiljaktige lokalförhållanden, som här i landet äga rum — så torde frågan, sådan den nu är framställd, få för alltid förblifva obesvarad. Men den kan gifva anledning till en annan fråga: är det för välstånd och sedlighet gagneligare att vara kapitalist, än att vara jordägare, och tilltager gagneligheten i detta afseende i den mån kapitalbeloppet minskas, det vill i förevarande fall med andra ord säga: har ägaren af ett litet kapital mindre garanvi för sin framtida bergning och sedlighet, om han nedlägger detta kapital i ett jordstycke, än om han behåller kapitalet för att lefva på räntan? Jag bekänner, att detta icke är min öfvertygelse. Men jordstyckning sker ej blott genom höp af den som äger kapital, utan äfven genom arrende af den, som ej har medel till köpskilling. En arrendator åter är närmast jemförlig med den så kallade jordtorparen. Andra frågan blir således: äger den, som innehar arrende å ett jordstycke vanligtvis på längre tid, mindre garanti för bergning och sedlighet, än torparen, som brukar ett lika jordstycke mot dagsverksskyldighet och med äfyentyr att bli bortkörd efter uppsägning? Afven i denna del är jag af motsatt mening. Alt ett vidt omfattande jordbruk drifves med mera besparing och följaktligen med större bebållen afkomst, än ett mindre, der brukaren använder endast sina egna krafter, torde böra antagas; men för samhället i det hela är det deremot tvifvelsutan mindre gagneligt, att några få stora jordägare, som drifva sin rörelse och aflöna sina arbetare på fabriksmaner, kunna lefva i öfverflöd, än att ägare eller sjelfständige brukare af små jordlotter i mångfaldigt större antal lefva af eget arbete och i egna hem njuta trefnad och belåtenhet, hvarigenom frestelserna till afvikelser från sedligheten hos denna stora mängd af menniskor ofelbart minskas. Mången skall det kanske förefalla besynnerligt, att man talar så mycket om sedlighet vid ett åkerbruksmöte. Så förefalier det icke mig. Målet för åkerbruk, såsom för all materiel förkofran, är, efter min tanka, icke mennitkoslägtets gödning, utan menniskoslägtets civilisation; men civilisationens högsta mål är sedligheten. I och med detsamma man talar om sedligheten, talar man äfven om friheten. Dem emellan äger ingen skilnad rum. Friheten är sedlighetens, likasom hela menniskoandens lifselement. Man står således här vid tidens stora fråga, frihetens stora fråga. Men friheten, sedd från den yttre sidan, förverkligas i staten genom rättsiden. Sedligheten förutsätter rätten. Det som är orätt, kan ej bli sedligt eller befrämja sedlighet. Man måste derföre veta hvad som rätt är i förevarande fråga; och detta kan ej vara annat, än att det ej må betagas någon medborgare i staten, att förvärfva egendom, lös eller fast, stor eller liten, allt efter som hans omständigheter medgifva honom att tillfredsställa sitt behof af mensklig utveckling och förädling. Detta behof eo mMöoanl 44 I oo Aa mA kommit att inläggas i sjelfva frågan. Den omtalar a mA OA —t hr LLA 17 DA