då blifsa, om man icke äfventyrar långt mera genem den förlust eller de ökade svårigheter, som en förhöjning i garntullen skulle åstad:komma för alla dessa, än hvad som kunde vinnas -deraf, att åtskillige kapitalister genom hoppet om en ster vinst lockades att, till uppsättande af garnspinnerier, draga sina penningar ur andra näringar, hvilka sålunda skulle lida på samma gång som väfnadsindustrien. Det finnes dessutom: knappt någon näring, hvilken, om vi så få säga, så helt och hållet representerar penningearistokratien, d. v. s. der kapitalet står i ett öfvervägande förhållande till den lefvande arbetskraften, samt der ett så stort afstånd skiljer fabriksherrn ifrån arbetarne, som vid bomullsspinnerierna. Kan det då vara något särdeles önskvärdt att genom artificiella medel framkalla en snart möjlig öfver-befolkning i sådana näringar? Ännu återstår likväl den måhända vigtigaste anmärkningen, att Minerva visligen med tystnad förbigått att utsätta, hvad tullen på införsel å bomullsgarn utgjort i de Förenta Staterna under de 235 åren, ty för att hennes slutsatser må gälla något, fordras nödvändigt alt denna tull måste hafva varit högre, än i Tyskland. De amerikanska tulltarifferna hafva dock mycket varierat, som bekant är, och under en betydlig del af de 23 åren hafva de varitlägre ån den i Tyskland nu gällande taxa. Men de! finnes en annan orsak, hvarföre Amerikanerne lättare än Tyskarne kunna täfla i garnspinning med Engelsmännen, nemligen den, att de hafva bomullen hemma i sitt eget land och således icke behöfva betala så stor transportkostnad för råämnet. Detta utgör ett naturligt skydd, oberoende af tulltaxan. En annan väsendtlig punkt, som Minerva äfven förbigålt, är, att Förenta Staterna ännu importera en ofantlig mängd bomullstyger från England, så att uppgiften att de amerikanska väfverifabrikerna tillvext i samma miån, och förse. landets flesta behof af bomullsvaror, tål en ansenlig afprutning. De som följt med diskussionerna om tulltariffen i Tyskland, der den periodiska pressen mycket sysselsatt sig med detta ämne, och särdles med frågan om garntullen, veta också, att Minervas föregifvande, det ,opinionen är för en förhöjning i garntullen och inser klart fördelarne deraf, är helt och hållet diktad. Det finnes visserligen ett ganska starkt intresse för denna förhöjning, nemligen bomullsspinnarnes, och till detta intresse sälla sig hufvudsakligen de, som tro att alla prohibitiva stadgar skola vara till vinst för landet, samt icke kunna skönja, att det s. k. skyddet, sträckt utöfver en måttlig gräns, verkar för landet i det hela till motsatsen af hvad det åsyftar. Men det vida största antalet af tyska skriftställare, långt ifrån att instämma i denna åsigt, särdeles hvad bomullsgarnsfrågan beträffar, yrka tvertom på en nedsättning i tullen å denna vara, till förmån för väfveriindustrien. De anföra till stöd för denna mening följande i vårt tycke fullkomligt riktiga räsonnemangz: Bomullsspinneriet är, säga de, en fabrikation, der arbetet till största delen förrättas genom machinernas åtgärd, emedan en person med deras tillbjelp kan spinna mere, än 20 personer fordom kunde spinna för hand. Men machinerna kunna nu erbållas lika fuilkomliga i Tyskland, som i England, och arbetslönen i Tyskland är lägre än i England. Följaktligen kan denna näring, äfven utan skyddstull, bära sig i Tyskland, och om icke tillräckligt många bomullsspinnerier hittills der bunnit inrättas, för att med sina produkter fylla landets behof, så bevisar detta endast, att käapitalerna finna fördelaktigare användning i andra näringar, hvarföre det vore en förlust både för dessa näringar och för det hela, att med konstlade medel draga förlagsmedlen derifrån, och än mera, att för sådant ändamål lemna ett premium, hvilket skall betalas genom en ökad beskattning på förbrukningen af bomullsvaror. Vi skole, för att icke göra denna artikel för lång, en annan dag betrakta denna vigtiga och intressanta fråga om tullen på bomullsgarn och dess inflytande, med tillämpning på vårt eget land.