Aftonbladet – 28 juni 1847, sida 2

bomullsgarn till Tyskland, är utförseln af berörde artikel till Frankrike och Förenta Staterna ytterst obetydlig. Ifrån England utfördes år 4846 till Frankrike föga mer än hundradetusen skålpund bomullsgarn (109,324 tt), och till Förenta Staterna ett ännu mindre belopp, eller Blott 44,426 tb. Det är knappt mer än tjugufem år sedan, som bomullsspinneri-fabriker begynte anläggas i Förenta Staterna; men fostrade utaf det skyddssystem, som der då infördes för att befordra uppkomsten af inhemska manufakturer, hafva de på denna korta tid vunnit en så gigantisk utveckling, att de förse alla de amerikanska väfveri-fabrikerna med garn; och dessa väfveri-fabriker hafva åter, i följd af samma skyddssystem, tillväxt i samma mån, så att icke allenast landets bekof af bomullsväfneder till största delen deraf fylles, utan äfven ganska stora qvantiteter årligen utföras, särdeles till Ostindien och China, hvarest de amerikanska bomullsvarorna lyckligen täfla om afsättnirg med de engelska. Det är också derhän man vill komma i Tyskland. 71 millioner bomullsgarn representera ett qvantum bomull af icke mindre belopp än 200,000 balar. Denna bomull importerar England ifrån Förenta Staterna och betalar den med sina manufakturvaror, Nu resonnera tyskarne så här — och denna opinion blir allt starkare och starkare i Tyskland — i stället att engelsmännen införa denna ofantliga qvantitet bomull och förädla den samt skicka garnet på oss, men behålla fraktoch arbetsvinsten derå och för sina fabrikater hafva fördelen af en motsvarande afsättning i Amerika, så kunna vi sjelfva med våra fartyg hemta dessa 200,000 balar bomull ifrån Förenta Staterna, sjelfva förspinna dem till garn och sysselsätta våra egna arbetare, samt ändtligen betala bomullen med våra linne-, ylle-, halfylleoch sidenvaror samt med våra jernoch stålfabrikater, för hvilka derigenom en lysande debit skulle öppnas i Amerika. För att komma till detta mål yrkas en skyddstull under loppet af några år utaf fem (3) thaler Preuss. pr centner (140 sv. tb), som gör 4 sk. bko pr sv. . Den nuvarande tullen å bomullsgarn af tre (3) thaler, svarande ungefär emot 2 sk. 3!, rst. pr t, har funnits vara otillräcklig för att sätta tyska spinnerierna i stånd att utestänga det . engelska garnet. Opinionen är äfven, på sält nyss nämnts, så mycket för denna tullförhöjning, och inser så klart fördelarne deraf, att den högst sannolikt vid nästa tullförenings-kongress går igenom. Svårigheten, som den hitintills mött, är väfveriernas klagan att rudimaterien för deras industri, eller garnet, der-. igenom skulle blifva fördyradt. Men denna väfverifitens billiga klagan vill man afhjedpa genom en motsvarande drawback vid utförseln af bomullsoch halfbomulls-varor.n Den sensmoral Minerva vill åstadkomma genom den kontrast, som här är uppställd emellan Tyskland och Förenta Staterna, faller klart i ögonen; men beklagligen saknas åtskilliga nödiga mellanlänkar för slutsatserna, i följd hvaraf vi frukta att det hela vid första vidrörande faller sönder. Det är alldeles riktigt, att Tyskland skulle hefva en ganska betydande fördel af att kunna importera bomullen till de 70 millioner skålpund garn, som ru komma från England, och sjelf förspinna den, för att behålla arbetslönerna inom landet, om nemligen detta kunde ske utom en större uppoffring i andra hänseenden; men just detta utgör den stora och hufvudsakliga tvistefrågan. Minerva har sjelf vid flera föregående tillfällen medgifvit, alt ett ibland de vigtigaste viikoren för industriens forikomst och förkofran är, att fabrikanten må ega sina rudimaterier till billigt pris. Men detta gäller knappt i nigon gren så mycket som i afseende på bomullsvaror, der ofta ett eller några få runstyckens skillnad i pris på alnen kan bestämma, om en vara kan finna åtgång eller icke. Det är ock klart, alt om tullen på bomullsgarn ökas i Tyskland, så behöfver det landet i alla fall, åtminstone ännu för en lång tid, importera största delen af de 70 millionerne skålpund garn, som nu der konsumeras, emedan de inhemska spinnerierna icke kunna fylla behofvet mer än de nu göra, annat än i den mån som nya kunna komma att anläggas. ) Men med en ökad tullsfgift kommer naturligtvis garnet att blifva jemnti så mycket dyrare per skålpund, som tullen utgör, och denna tillökning måste betalas af de fabrikanter, som använda garnet till väfnader. Denna tillökade kostnad måste de åter, lägga på den producerade varan, som sålurda icke blott utsättes för minskad afsättning i följd af det ökade priset, utan äfven får svårare att konkurrera, dels med andra slags inom landet producerade väfnader, dels också med utländska bomullsvaror, hvilka smugglaren alltid är färdig att inpraktisera, så fort det lönar sig. Vill man således närmare betrakta saken, så blir resultatet, att förhöjningen i tullen på bomullgarn visserligen länder till ökad vinst för bomullsfabrikanterne, men deremot till förlust för väfnadsfabrikanterne. Utgår man vidare från antagandet af den siffran, som Minerva uppgifver, att ifrån England till Tyskland införes 70 millioner skålpund garn, en vara, som icke direkt konsumeras, och vidare dertill räknas det betydliga qvantum af omkring lika belopp, som spinnes inom Tyskland sjelf, så visar redan detta, hvilken betydande industri som der sysselsätter sig med väfnader af alla slag. Frågan måste ) Minervas uppgift, att den nuvarande tullen (i Tyskland) på bomullsgarn 2 sk. 3!V, rst. banko per skålpund funnits otillräcklig för att sätta de tyska spinnerierne i stånd att utestänga det engelska garnet, innebär ett nonsens. Då importen är en följd deraf, att vida mera garn åtgår, än hvad de tyska spinnerierna kunna leverera, så har det lecat i sakens natur. att det engelska