för lånta. penningar köpta hemmansdelarne åter försäljas för underpris, hvaraf ippkommer nöd, elände och fattigdom, som ganska-säkert befordrar antalet af tiggare och sedeslösa perso-l ner, som befolka årrester och andra häkten hvaremot ägare och innehafvare af afskiljd jord från hemman hafva säkrare och varaktigare utkomst till deras bergning, och således anser jag denna jordstyckning, om än lingt drifven, ingalunda verka menligt på den mindre landtbrukarens så väl sedliga som ekonomiska tillstånd. Jag kan icke erinra mig någon af desse mindre landtbrukare, som, under min långa domaretid i en domsaga af 532,000 innevinare, varit anklagad för brott, men väl många afsigkomna hemmansegare och hemmansbrukare, hvilka såsom misslyckade spekulanter utöfvat bedrägerier och brottsligheter samt äro sttanse för ofskum i samhället. Och i sammanhang härmed kan jag icke instämma med dem, som klandra Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående grundern och vilkoren för hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller andra ligenheter från hemman, af den 19 December 41827 med de deruti sedermera skedde förändringar och tillägg, eller kongl. förordningen angående inteckning af ej minire lifstidsstädja och undantagsaftal, än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till f.st egendom på landet, af den 9 November 4844, hvilka författningar till landtbrukets uppkomst böra högt uppskattas och värderas och komma att i framtiden befrämja landets ailmänna välmåga. Öfverstekammarjunkaren grefve Es F. von Salza äfvenledes skriftligen: Jag har 51 år varit landtbrukare, och har ledes haft tid att läsa den stora boken som på intet språk hvarhen varit skrifven eiler tryckt, — den heter Erfarenhet. Jag har icke allenast theoretiskt studerat landtbraket, jag har äfven praktiskt utöfvat de:samma, så att mina yttranden torde derigenom vinna de vitsord de förtjena. Jag har hört mången sga att ju mirdre jordrymd, som kan ägas och bearbetas, desto större skulle allmän välmåsa uppstå; men erfarenheten har visat, a!t detta är i grurden falskt, tvertom. keana vi till-krifva den tilitagzande tiggarepersomalen den för långt drifna hemmansklyfningen. Allmänna lagen Tföreskrifver visserligen, ett hemman få icke i mindre delar skiftas än att åbo derpå kan besut:n vara. Men när hemmansklyfningen sträcker sig så långt, att jordägaren icke mögtar bålla sig dugtisa dragare till jordens ans, då inställer sig srart armod och nöd, ty mi-sväx!en är gifven då åkren icke får sin tillbörliga skötsel. I Tyskland der jordmonen är god, lätt krekad och fri från större impedimenter, der låter det sig göra, att dela jorden i så små leppar, alt den kan med spade vändas; men här, der all odlad jord måste inhägnas, der under den korta sommaren landtmannen har så föga tid till såning och bergning, der vår styfva lera fordrar starka äragare ller der den magra jorden tarfvar mycken förbältring genom gödning af kärrjord m. m., der kan icke hemmansklyfningen i för emå delar vara gagnelig. Roteringen kan i Jängd icke hafva bestånd med denna hemmansklyfning, ty Nn rt är det icke möjligt, taga reda på stamraten, och att kunna tillhålla så många delägare hemmare!, att deras skyldigheter som rusteller rotehållare uppfylla. Prosten Holm, från Ves:erbotten, begärde orlet, under önskan att få meddela den erfarenet, som ban i rikligt mått varit i tillfälle att amla i sin hemort, der jordens sönderstyckande gått allt för långt. I Själevads församng, der talaren är pastor, bar alltsedan 4827 rs fö fattning om hemmansklyfning utkom, skett icke mindre än 416 jordafsöndringar. Afl tessa jordafsöndringar var det endast 3:ne, som l:; ippgingo till 6 tunnland och öfvercnsstämde ved författningen, 44 bestodo af 3 tunnlsnd; cke mindre än 52 af blott 4 tunnland och terstodea utgjordes af de som icke innebållal: ner än J, ja tull och med endast Y,:dels tunn-l: and. Orscken till denna öfverdrifna jordstyck-1 ing uppgafs vara den, att der på orten råder nuycken mdustri, samt alt tillgången på pen-l: ingar giort räntefoten der mycket låg, nemll Van 4, ja till och med endast 3 procent om: ret. Detta gör det lätt för 2:ne unga arbets-) öra personer att försksffa sig ett eget litet)! em, der de till en början finna sin utkomst ;j: och vid ett flygtigt skärskådande af saken:ycker man sig ha allt skäl att sf jordens sön-l! erstyckande göra sig glada förboppningar ochi inta lyckliga resultater. Men alt erfarenhe-jf en beklagligtvis icke besannar d ssa förhopp-!1 ingar, dertill hade talaren sjelf varit ett vittne, ch för att sntyda verkliga förhållandet lem-o ade hr IH. följande framställning, om huru vid lj e i fråga varande jordafsöndringarre det ilr elfva verket tillgår. v Den naturliga frihetskänslan manar ynglinen alt vid några och 20 års ålder söka skaffall g en oberoende stölning i hfyet; att blifvalv n eg n herre. För egva eller med linta penIn ingår köper han sig en liten jordlapp, antin-jo en på 50 år eller också på sin och sin blif-f ande hustrus lifstid; hvarefter han gifter sig. i löinge båda äro friska och arbetsföre; så !k nge de icke hafva många små barn, så längeln ir det sig. Men efter några år blir förhål-10 ndet annorlunda. När en yngling bosätterd g, förlitar han sig på sin arbetsförmåga. HanY ir full föresats att uppodla och förbättra sin)v rd så mycket som möjligt, men burudantg! ir förbållindet? Jo, de första åren bar han ke tillfälle att dermed sig befat!a, emedan ! n uteslutande upptages af näringsomsorger, Pp h den tid, som är bonom öfrig f:ån annat! bete, måste han använda att få nöd:ge huside plörde; dertill åtgå vanligen många år. Närlbä