Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 2

på hemmansdelen förmår föda dräng, måste hustru allt för ofta företräda dennes ställe. Särdeles är hennes tjenstbarhet i detta fal tillitad på så kallade styfbrukta hemman eller der mannen sysselsätter sig med handel och handtverkeri. Exempel hafva dock visat, att ett dylikt anlag icke brister dem, men de tunga arbeten, uti hvilka de måste deltaga, hindra dem ifrån att bibehålla den vighet och ledighet, som härföre är nödig. Denna kan ensamt träffas hos qvinnor, hvilka utestutande: få egna sig åt göromål som egentligen tillhöra qvin-nan. Litet längre ned berömmer han den i san-ning goda seden, att ingen annan sjunger, än den som har röst och kan, m. m.: Författaren kan icke tillbakahålla sin böjelse, att: meddela underrättelse om en i Räfteled, sedan kyrkan fick orgel, vedertagen sed, särdeles -som han tror att hvarje person med aldrig så litet musikaliskt öra, och som gerna infinner sig i kyrkan, skall önska efterföljd i hvarje annan kyrka. Den är, att: om en psalm med ny melodi af presten valts, ingen annan än den som rätt kan sjunga meiödien,. höjer sin röst. Den ötriga församlingen följer orden tyst med ögonen. De härtill vakla medlen, eller att de som ega röst kunna sjunga, åtminstone: de flesta nya eller omarbetade gamla melodier, Vore: kanske lika så önskvärdt att få flerestädes arvända. De äro, att pastor i församlingen (framlidne proster: Lindvall) genast nya psalmboken blef antagen, efter slutad gudstjenst, först en timme i kyrkan och sedermera alla belgdagsaftnar sommaren igenom, i sockenstugan öfvade församlingens ungdom i sång, hvilken sedermera lärde de af de hemmavarande: gamla som kunde läras att sjunga samma melodier.. Äfven doktor Nordin i Vilstad höll dylika sångöfningar. Också är det nu ganska angenämt att höra dessa församlingar sjunga, särdeles sedan kyrkorna: fått goda orgelverk., Följande berättelse rörande kapitlet om vidskepelser, förtjenar läsas: Inom Åsenhöga socken är tillvaron af ett skogsrå,. kallad grå frun, allmänt trodd. Ett ungt snillrikt: fruntimmer, dotter af en lärd kunskepsfull fader. bar skriftligen Jemnat en af författaren begärd beskrifning öfver en af dessa uppenbarelser, dertilk bonsjelf varit åsyna vittne. Beskrifningen innehåller följande: Vid Ranncberget uppehåller sig den grå frun, vanligen kallad Rannafrun, som många menniskor . selt och hört sjunga och skratta. In gång har äfven jag, i sällskap med magister Törner och min syster, på ljusa dagen sett henne; och hvad under det var kan ej beskrifvas. Hon höll sig ifrån ossnågra alnar, satte sig på en gärdesgård och betraktade oss noga. Slutligen helsade magister Törner åt henne, då bon genast öfver skogstopparna försvann. Hon är liten till vexten, har en rask gång, är klädd i grå tröja och kjortel, efter urgammalt mod, med ett litet grått kläde på hufvudet, det hom drager långt fram öfver ansigtet, så att man såledesej kan beskrifva dess lineamenter eller om hon är brunett eller blond. Hon har aldrig gjort någon något ondt, men ofta händer det att hästar tröttna, då de draga tomma vagnar uppför så kallade Källebäcks backe, och då skrattar hon att det ger echo ett långt stycke. Vid vargen tros något ondt väsende vara fästadt eller att han verkligen är ett sådant, förvandladt till varg, likasom att vissa träd: och örter bysa något andeligt väsende och i följd deraf hafva en undergörande kraft, likväl endast bekant för den kloke. Det tros vara farligt sätta sig under dessa träd vid åska, emedan trollen söka skydd: derunder för de mot dem riktade åskviggarna. Tron att en ko omedelbart kan mjölkas, att förtrollade harar dia korna, hvilka harar icke heller kunna skjutas, utan medelst af vissa personer kända trollkonster eller med viss materia; att genom signerier odjur och råttor kunna fördrifvas, kalladt vita bort; kreatur göras sjuka, deras krafter förtagas, hvilka olägenheter äfven tros härkomma från i luften kringirrande onda ting; att ungt folk af båda könem kunna, som det kallas, nedsättas, att de icke blifva gifta, hvarom de kloka vanligen rådfrågas: detär, tördrifva ondt med ondt. Många berättelser om dylika händelser äro ej sällhörda. För att visa hal-ten af dylika berättelser, torde en deraf töra återgifvas: Under ett vargskall i Våthults socken ingingo ett par af skallfolket till en gumma som bodde: nära derintill och funno 2:ne vargar ligga under bordet i stugan. Hvad är det för djur, Gudmor? (Gudmoder, ett i orten vanligt epithet för gamla obekanta qvinnor) frågades: Åh, blef svarct, de stackars kräken kommo så våta och förföljda och jag släppte dem in, men, tillade hon, tigern dermed för hvarje menniska, om lifvet är eder kärt. De berättade emellertid händelsen, ej likväl för någon nfenniska, utan för en björk, dock så, att flere af skallfolket hörde det. Gumman blef anklagad och dömd att brännas, hvilken dom verkställdes nära vid Smålands stenar. Under ransakningen frågade aktor, befaliningsmannen: kan du trolla? Svar: Ja. Kan du förmå de 8 öken som plöja der borta att stanna? Sv. Ja. Gumman uttalade troliorden och de 7 paren stannade. Hvarföre ej det 8:de? Sv. Nej, det är thorsdagsbarn och rönneträd, hvaröfver ingen djefvul har makt. Kan du mjölka? Sv. Ja. På begäran flyddes benne en knif och ett strumpeband jemte mjölkbytta. Bandet virades om knifven, hvilken fasthöggs i ett träd. På ändan af bandet mjölkades tills byttan var half, då hon upphörde med mjölkningen. På fråga hvarföre? blef svaret: att om hon mjölkade längre, dog den kon bon mjölkade. Gör ingenting! fortsätt, jag betalar hon, invände aktor. Byttan mjölkades full och på efterfrågan, dog också kon i detsamma. Nu fördes gumman på bålet, hvilket itändes; men lågorna veko ifrån henne. Af elden svartnade hon väl, men förtärdes ej. Nu slogs den mjölk hon mjölkat, öfver benne, då hon i detsamma försvann eller förvandlades till stoft. : BERÄTTELSE ÖFVER FÖRHANDLINGARNA VID DET FÖRSTA ALLMÄNNA LANDTBRUKSMÖTET I STOCKHOLM 1846, AFGIFVEN AF J. ARRHENIUS, MÖTETS SE