Med ben, som kälkestakar, Och knän, som vinkelhakar... En bjertans hygglig man! Så fort han kom in i salen, såg han sig omkring med en högst besynnerlig herrskareblick, hvilken en åskådare omöjligt kunnat undgå att anse för den fullkomligaste parodi på den blick och gest, hvarmed Schiller låter sin Fiesco säga: Und diese schöne Stadt... Mein! Så mycket förstånd hade han likväl för tillfället, ati ban ej tänkte högt, utan nöjde sig med att ge sin känsla luft med en djup suck. Prostinnan, som trodde stt han var trött, bad honom sitta, lyftade fram en stol till frukostbordet, samt bad honom taga en sup och en smörgås, till dess litet mera mat kunde hinna att bli lagad åt den så långväga resande. Han krusade, tackade och myste så sött och bjertnjupet, att de för öfrigt ej stora ögonen alldeles förlorade sig in i hufvudet, och blott två smala strimmor förkunnade deras tillvaro. Allvarsamt tvekade hon, om mannen var vid sitt rätta förstånd. Då bon gick ut, för att inbära den u!lofvade undfägnaden, bad hon magistern hålla den besynnerlige mannen sällskap. När hon återkom, märkte hon, att hans ansigte blossade af förnöjelse, och, då hon kastade ögonen på nådårspredikanten, läste hon i hans blickar ett så omisskänneligt löje, en sådan skrattlust, alt hon undrade, hvad som förefallil under hennes korta frånvaro. Som artig värd:nna bjöd hon sin gäst taga för sig, det han ock så rundeligen gjorde, att, ehuru hon ej visste något bättre, än när det smakade hennes främmande, hon likväl blef högst förvånad och trodde mannen ej hafva smakat ett Guds lån på åtta dar. Emellan hvarje rätt tog han sig en sup och utbredde sig i loford. . Höggunstigaste fru enkeprostinna, sade han, edert rykte såsom maka, matmoder och värdinna hafver utgått i allo lande . .. nemligen erkestiftets vidt utgrenade församlingar, och jag måste i mitt hjerta prisa salig prostens lycka i grafven, som i detta lifvet ägde en sådan maka och vän Så vidrörde han i sitt bjertas dumhet detta friska och ännu blödande sår. . Hennes ögon fylldes med tårar och hon skyndade hastigt ut, för att ej gifva sig och sin smärta till pris åt en sådan gäck, som hon ansåg denne prestman vara.