Känner magistern, frågade hon, Ioden profpredikanten, som skall komma i morgon? , Personligen känner jag honom inte, men... Hvem kan det vara, som kommer åkande der på vägen? afbrit hon. Jag tror att det är den vi tala om. Prest ör det åtm nstonel svarade magistern. Herre Gud! Hvad kan föra honom hit så tidigt? — komira så här på lördagsmorgonen! tillade hon förtrytsamt. Imedlertid körde prestmannen upp till gårdsgrindarna, steg ur kärran, sfkastade sin dammkappa, slog dammet af sina skor med räsduken, och trädde nu upp på gården emo! prostinian, som gålt ut på trappan. Så fort han blef henne varse, bugade han vid hvartenda steg han tog. Detta är ett lyckligt möte!... tänkte han.... Få se, om jag ej kan få kalla både henne och pastoratet mitt!... Nog är hon till åren, likväl bra nog bibehållen... och hvad betyder åldern, der ett fett brödstycke vankar?... Prestmannen, liksom krigsmannen, måste hafva mod... och får jag ej denna lägenhet, så får jag, gudnås så visst, ingen... . Under dessa tankar nalkades han henne, och, utan att säga ett enda ord, kysste han på hand och bugade utan all ända. Förlåt! hvem skulle herr magistern vara?, frågade prostinnan slutligen; möj!igen komminister Sundelius, vår tredje profpred.kant? Alldeles riktigt, min gunstigaste fru prostinnal, svarade ban; jag är komminister Sundelius i Åker och Dahlby som genom herr professor Svedelii, min vördade förmans enträgna rekommendation erhållit tredje rummet på förslaget, cch är säker om att knipa pastoratet, om... om...n Han tystnade vid en ansträngning af hans ,alldeles urvattnade tankekraftv, som visade honom oskickligheten af att på sjelfva förstugutröskeln börja sitt frieri. Prostinnan drog sig tillbaka och komministern steg in. Bevars, så den menniskan ser ut!... tänkte prostinnan. Den nykomne profpred:kanten var ovanligt lång, bade ett oformligt hufvud, en ännu oformligare isterbuk... och le kolonner, som uppburo dessa sinsemellan harmonierande partier af hans kropp, liknade fullkomligt beskrifningen i visan: ) ) Den börjas: En visa vill jag sjunga Allt om en svensker mö, m. m. rätt treflig ända igenom och är författad af en fröken Uggla, som blef tvungen att gifta sig med en gammal professor Boudrie i Upsala.