SETON), EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET. ANDRA DELEN. ADERTONDE KAPITLET. På grund deraf, att kapellanen i Rådmansö, Flodman, satt gamla förmögna karlen och barnlös till,, hede konsistorium uteslut.t bonom ifrin förslaget. De utvalde voro: kyrkoherden Lignelins i No:telge, skolmagistern och professcr Sundelii klicnt, Sundelius. Mer och mer närmade sig tiden, då profpredikantern2, tre söndagar efter hvarann, skulle med sina gåfvor uppträda inför Frötuna församling, och, besynnerligt nog, ökades dervid enkeprostinnans or2. Sedan den första häftisa sorgen öfver hkenres mans död lagt sig, f.nn hon någorlunda tröst och lindring i sina barns nirvsro; men desse voro nu borta; hon var på nytt ensam, ensam mer än förr. Första söndagen, då kyrkoherden i Norrte!ge skulle hålla sin predikan, flöto väl hennes tårar, men stilla och uten bitterhet. Hennes man och han hade, utan att just stå i nigot sirde!e; vänskapsförhållande, likväl varit umgingesvänner, och hon fann den dagen dräglig. Andra söndagen kom skolmagistern. Hans allvarsamma sält alt vara, hans sorgsna utseende intogo henne. Andras lidande anslår väl en smärtsam, men ljuft smärtsam ton i bedröfvade bjerian. Han omtalade för henne, att han hade hustru och många barn, samt gjorde ingen hemlighet af sina brydsamma omständigheter. pTorftigheten, fiu prostinnan, så slutade han, låter ej döla sig, och kan fiu prostinnan något godt verka för mig och de mina inom församlingen, så utbeder jag mig det! Hon ville ingenting lofva, ty hon trodde sig ingenting kunna uträtta; men hon hyste medlidande med en man, som stod nästan vid ålderdomens gräns, och var utan sannolik utsigt att, då han öfverstigit den, vinna en tarflig bergning. Hon tyckte mer om denne, än om kyrkoherden i Norrtelge, och önskade i sitt sinne, att han skulle få de flesta rösterna. Dagen före sista profsöndager, eller lördagsmorgonen, sutto proslinnan och nådårsprediksnten vid frukostbordet. ) Se A. B. J4 99—4102, 105, 108, 109, 141, 113, 118, 116, 118—121, 132—136,-138—442,