Aftonbladet – 23 juni 1847, sida 3

tb OOOCIDOD:D-U-tm Ät .Nnven mo I Nej, du skall få höralx I Han läste: i . .Du känner, huru mycket jag älskat denna vrå af i verlden, som sett mig födas, som skådat gossens lekar, ynglingens lidelser och strider, mannens mödor cch arbeten, och att Jag aldrig velat lemna den. Då nu din far, min o örgätlige vän, insomnat i Chriisto, och återvändt till det rätta hemmet, trodde Jag mig, ; såväl som någon annan, kunna söka det ledi;blifna pastojratet ... Kunna hoppas alt för de få återstående dagarna jaf mitt lif hafva förtjenat något mera beqvämlighet; icke af misströstan, alt ju den allgode Guden, nu som förr, beskyddar mig, då jag, dragande åstad i mitt emb te, nödgas under storm och oväder besöka de på klippor, holmar och jskär boende fiskarefamiljerna, utan dervöre — sjuttio år hvila redan på min hjessa — att den skarpa bafsiuften ej bekommer min . bofallna bydda väl. Jag blefve ändå ej skild ifrån mina kära sockenbor, fast en annan. ngre, starkare och raskare, än jog, åtoge sig den syssl:n; men — Gud hafver ej så velat — jag skulle undergå äfven detta prof! Ej att min ansökan afslogs, utan sättet, hvsrpå det skedde, bedröfvar mg.. ; AU nog: jag har blitvit handterad som ett gammalt skrälle, det man ej borikastar, efter det en gång finons...n Se, Albertina, sc! så behandlas en msn, som oförtrutet tjenat menskligbeten, som aldrig drag:t i beiänkande alt, under de värsta stormar, på en båt trotsa de ursinniga bränningarna i skären, för att i en usel fiskarkoja lemna de döende den heliga nattvarden . Gustafs bäftighet stegrades, bans kinder flammade, hans ögon blixtrade af harm. Se, sådan är den prisade rättvisan, sådana äro våra vägar till befordringar, sådan den lön, dygd och mödor erhålla! ... Nej, ännu en gång vare tack och lof, att jag valt den bästa delen, denna stilla fristad, der verldsliga stormar ej hinna mig, der jag är min egen herre... der du utgör min sälltet, såsom jag vill hoppas alt jag utgör din... der våra barn, en gång vittnen till vår stlia lycka, skola älska Gud och dygden, emedan de ej skola lära sig begripa, att man kan annat. Albertina Omfamnade honom ömt. I detta ögonblick öppnades dörren helt sakta, och kamrer Berg instack sitt hufvud. . Hans åsyn mördade nu endast ett ögonblick af sällhet, och dock viga vi ej försöka att skildra det skärande i detta a!brott. — (Forts) CARL vox ZEIPEL ur