Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 3

sqvallerkäringar finnas öfverallt... kanske kommit unde: väder med något och lexat upp unge herrnp. Inte det; men en quereile hade han med gumman, de vet jag. Men hvad var det ni yttrade om orimligt ? Egentligen ingenting... blott en misstanke, som fo mig genom hufvudet och som jag strax skall yppa. Mer berr grefven nämnde en dispyt... querelle... Om jag ödmjukast vågade fråga anledningen till den! Månne man inte der kan finna förklaringen?, Jo, de ville gifta bort honom med en rik flicka. Da liegt der Hund begraben! yttrade Grönstedt under ett triumferande löje; der ha vi ägget! Och en tyngd föll från hans bjerta, ty nu kunde han framställa saken hur som helst, utan att behölva frukta något ansvar. Nu förstår jag, ta mig attan granater, alltsammans! De här sista 8 å 9 dagarne föreföll mig min kära mamsell si förbannadt kuriös. Jag, som trodde, att det kom sig deraf att hon så godt som satt i arrest, brydde mig inte synnerligt derom. Men nu ser jag, att hin håle spelt silt spel för sig, begagnat hans oenighet med föräldrarne och att hon öfvertalt den unge token — jag ber allra ödmjukast om förlåtelse, herr grefve — att rymma med sig. Ni har rält; så är det! Men ni vill säga något mera? Egentligen en dumhet... det föll mig bara in, efte hon varit så der kuriös... att hon till exempel kommit på den tapeten och blifvit... jag vet, ta mig fan, inte hur jag skall säga... blifvit kär i herr Asplund. Ha, ha, ha, hal, skrattade grefven öfverljudt; ,parole dhonneur, min kära Grönstedt! Det har då åtminstont lyckats er att skingra mitt dåliga humör. En fille de joic kär! Huru kommer ni på ett så besatt infall? Jo, jag känner krutet hos qvinnorna, jag, herr grefve. Det får vara, det. Imedlertid är er lörra suppositior den riktiga.,