Aftonbladet – 21 juni 1847, sida 2

ikring, mig, och jag börjar tro, att det går, som Grönsted sade, att det händer mig någon stor olycka för mitt fylleri. Amalia var nära att släppa flaskan. Skulle hon nu lid skeppsbrott... i sjelfva hamnen? Klockan sbg Y, 6, oci hon såg ingen möjlighet att undkomma denna Argus. Lyckligtvis hade hon nog fattning att ej vidare sök: jöfvertala henne: Med skenbart lun satte hon flaskan pi bordet. Brita ville taga bort aftonvarden. Nej, kära du, lät den stå, till dess Grönstedt komme! nå ... hvarför får den inte stå qvar?... Herre Gud! svarade Brita ömkligt, det är så svår att se och låtabli... Oaktadt sin med ångest och bedröfvelse blandade fiuktan, måste Amalia storskratta. Nå, så kasta då en servet öfver alltsammans! sade hon Må göra,, svarade Brita; men då går j2g ut i köket, så att jag slipper se det; ty jag vill absolut visa Grönstedt, att jag kan låta bli att supa. Och hon gick verkligen ut. I högsta förtviflan satt nu Amalia der och vred, i bokstaflig mening, händerna af ingest. Under hennes öfverläggningar om, huru bon skulle bli af med sin plågoande, slog klockan 6. Den olyckliga spratt till. Hade hon än aldrig förr känt brottets förbannelse, så kände hon den nu. O, min Gud! utropade hon, fins då ingen räddning för mig cch min ädle, så grymt förrådde älsklingl Fåfängt eftertänkte hon någon förevändning att aflägsna sin vakterska. Amalia fattade hastigt sitt beslut: Jag miste bort, sade hon för sg sjelf, om jag ,ock skall flyga! ... mina kläder må fritt stanna qvar... mat måtte vi väl kunna få köpal Hon sprang ut i köket. ,Hör du, Britz, jag vet inte, hvad som fattas mig... jag går alldeles åt! Jag måste hämta frisk luft! Jag tar min nya kavaljersdrägt, du vet, på mig... du kan sätta din hufva tätt öfver ansigtet, så känner ingen igen css... vi ta en tur framåt och se, om Asplund är hemma. Liksom fattad af en ond ande, gjorde Brita åtskilliga