oväld, nänheten har rätt alt påräkna. Att bestrids a eller underkänna en mening, ett system hos en auktor är vanligen någonting vida mindre ömtåligt, än att företaga sig att väga dess artistiska förtjenst och förmiga. HERR MAX BOHRERS SOIRE. Virtnoser med stor, ja kolossal teknisk färdighet kunna i våra dagar ej mera räknas till sällsyn heterna, icke ens i norden. Ofverallt händer dock ofta, alt det själfulla, poetiska förstelnar under de mekaniska studierna, under den oupp börliga jagten efter nya, raffinerade effekter, och ej sällan måste man vid åhörandet af dessa glänsande virtuoskonster tänka med Byron: Klart är ditt väsende, men ack, hur kallt! Men ännu finner man dock en och annan af a sanna konstens söner, hvilka förstått att un den kalla mekanismen bevara den poetiska inspirationens flamma, och det synes, som skulle sjelfva den eljest så obevekliga tiden ej kunna förmå sig till att lägga sin förlamande hand på den så troget bevarade gudagåfvan. Vi behöfva väl ej nämna, att våra tankar här bvila på violoncellspelets Nestor — la Jota arazoneses ungdomligt genialiske författare. Vi vi!j vid detta tillfälle ej uppdraga någon speciel! karakteristik öfver denne märkvärdige konstnär, då vi redan förut i korthet sökt gifva en såd.n. Vi anmärka blott, att hans talang uppenb:rade sig ännu mera mångsidig och egendomlig vid hans uppträdande sistlidne lördag, än vid hans föregående matintc. Herr Bohrer onna afton endast utförde saker of eget ade sig både i komposition och spel ig med den klassiska som den moderna romantiska stylen. Af hans violoncellkoncer: (D dur) hörde vi tyvärr blott Adagio och Rondo, emedan första allegrosatsen erfordrar fullstämmig orkester och närvarande konjunkturer tvungo honom att inskränka sig till dubbelqvartett:ckomp2agnement. Denna intressanta konsert (så vidt den gafs) anse vi till plan och utförande tillhöra den klassiska skolan, ehuru den är kortare håll.n än klassiska konsertpjeser pläga vara, och derjemte full af den naiva bHflighet, som är eit grunddrag i denne miästares skaplynne. I detta, så väl som hr Bohrers öfriga nummer, anmärkte vi såsom en nu för tiden sällsynt förtjenst, de innehållsrika och särdeles väl arbotade tuttipartierna (så vidt man utan blåsinsirnumenter kunde bedöma dem), den rika, och likväl ej öfverlastade harmoniseringen samt de ged:gat utförda konsertpassagerna, som på sednare tider likaledes börjat göra sig temligen sällsynta. Fantasien öfver Fiancee-motiver — som ej bör förblandas med vanliga fabrikater af denna genre — är lika intressant för sin ypperliga hållning, sina gedigna tultis, som för sin fria form, sina fantastiskt omvexlande färger, och synes oss sålunda stå på gränsen me!lan det klassiska och det romautiska området. Till det sednare förflyttas vi slutligen helt och hållet genom La Jota Aragonese (den aragonesiska frukthandlerskan): en högst originell komposition, full af nyckull gra!ie som en sextonårig tärna, glödande sinnlig såsom ett barn af det yppiga Hesperien. Man tror sig se den lifliga sydländskan utbjuda och prisa sina gyllne oranger, begråta koormersens tröghet, och omsider i vild otålighet slunga sin vandrande trädgård ifrån sig och i lustigt öfvermod dansa aragonaisen på ruinerna af sitt doftande magasin. Herr Bobrer gaf denna pjes med all dess lifliga, friska föirg, och utförde öfverhufvud hvarje nummer fullkomligt med det föredrag, som karakteren vid hvarje tillfälle erfordrade. Den eminenta färdighet och bravur han härvid utvecklade lärer vara öfverflödig att skildra: den är hos cn Bohrer blott medel, ej ändamål. Vi kunna ej lemna detta ämne utan att erkänna den esprit och noggrannhet, hvarmed dubbelqvartetten biträdde hr B., som i förbigående sagdt icke är att räkna bland de lätt ackompagnerade virtuoserna. Slutligen nämna vi, att konsertgifvarens samtliga prestationer — förnämligast de båda sista — hos det tyvärr ej menstarka auditoriet väckte en entusiasm, sådan vi endast sällan varit vittne till. Soirctens programm innehöll för öfrigt 2:ne sångnummer, sjungne af hrr Strandberg och Piberi. Ir Strandberg utförde den bekanta förträflliga tenorarian ur cÅrstiderna, med ädel simplicitet och musikaliskt föredrag, hvarför han vann allmänt bifall. Af hr Piberi åter hörde vi en melodiös cavatina ur la Stranieran af Bellizi; hr P. tycktes vara något besvärad af rädsla, men sjöng icke dessmindre sitt nummer med ren intonation och ej utan känsla. (AA —-Uu—